Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cykeln var inget hemligt vapen

Annons

Jag gillar cykling, det är lika bra att erkänna det.
Det började en julimånad i mitten på 90-talet, när Bjarne Riis på dansk tv (Bornholmsändaren låg bara en kort färjetur bort) knäckte fenomenet Miguel Indurain i alperna. Sen var jag fast.

När jag senare köpte en egen racercykel var det fränt med en Trek, för det hade Lance och han var ju överlägsen. Det berodde nu inte så mycket på just cykeln, men det fattade jag inte då.

Det blev dock mer och mer uppenbart i takt med att konkurrenterna åkte dit.
Hur kunde Lance vara ren, och överlägsen (sju raka Tour-titlar), när resten av klungan tycktes vara dopad upp över hjälmarna?

Tyler Hamilton var nära vän och hjälpryttare åt Lance i US Postal-stallet 1998-2001. Han har precis gett ut boken ”The Secret Race” som naturligtvis är berättelsen om Lance, men framför allt om hur epo och blodstransfusioner (när man tappar ut sitt eget blod vid ett tillfälle och sedan slangar in det igen när man behöver en extra boost) förändrade cykelsporten radikalt från början av 90-talet och framåt.

Det är intressant att läsa om hur chanslös Hamilton var de få gånger han var wild and crazy och fick för sig att köra ren, eller ”panyagua” som han kallar det, på bröd och vatten. Topp 50 var bara att glömma.

Det är också intressant att läsa om hur verkningslösa dopingtesterna var (är?), om det ens fanns några. Innan epo-testerna handlade det bara om att hålla sina röda blodkroppar så nära den tillåtna maxgränsen det gick. Med testerna fick man dosera oftare och mindre i stället, så det gav ändå inget utslag.
Och blodtransfusioner gick inte att spåra, är fortfarande väldigt svårt, så det var bara att slanga på. Mitt under loppen, i bussen, inför de viktiga nyckeletapperna.

När Hamilton bytte stall, till CSC där Bjarne Riis var boss, var det samma slangande. Och i Phonak, samma sak där...
Hamilton testades, precis som Lance Armstrong, hundratals gånger. Till slut, 2004, efter OS-guldet i Aten, åkte han dit – sedan någon blandat ihop vilken blodpåse han skulle injicera.

I dag finns det blodpass som ska hålla koll på cyklisternas värden. De flesta är överens om att dopingen är mindre utbredd, det är bara att titta på tiderna uppför de brantaste stigningarna i Tour de France.

Snabbaste cyklist uppför Alpe d´Huez i fjol hade blivit 40:e man 2001.
Samtidigt dominerade brittiska Sky-stallet, med Wiggins och Froome i täten, touren i somras på ett sätt som inte ens ett dopingpumpat US Postal var mäktigt.
Hamilton själv tror att fuskandet fortsätter, bara med andra metoder.
Och Armstrong? Det kanske inte framgår (döh), men han slangade så det stod härliga till. Bäst av alla, som det verkar.
Men jag behåller nog min Trek ändå, det är en riktigt bra cykel faktiskt.

Mer läsning

Annons