Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett kliv mellan två världar

Det första jag kollade på vägen till Strömvallen var om den högst manuella kommunala anslagstavlan innehöll några hämmande framtidsscenarior.

Men inget: ”Grattis till segern/poängen mot Elfsborg”.

Bra det.

Men vad hjälpte det att tonläget var lägre än på Strömvallen. 1–2 i den 89:e minuten. Ett fall framåt i spelet – en smalbensspark till i tabellen för Gefle IF.

Annons

Från SM-final i ishockey till allsvensk fotboll är det egentligen bara några kilometer i samma stad, men samtidigt som att kliva mellan olika dimensioner i något gammalt seriemagasin med superhjältar.
Över 8 000 heta åskådare ena kvällen. Lite mindre än 3 000 (mycket) trogna nästa.
Klapp-klapp-kastanjetter där inne. Behärskade vant-och-handklapp här ute.
3–4 i sudden på isen. 1–2 på konstgräset. Där slutar jämförelserna, för det här var mycket bittrare om ni frågar mig. Brynäs kan och kommer att reparera sin segermiss, men här försvann två poäng – kanske tre – rätt ut i Gävlebukten via Gavleån.
Att möta dansanta, passningsäkra, läckra, eleganta, snabba Elfsborg kan troligen vara påfrestande för den allsvenska självbilden om man heter Gefle IF och gör något helt annat på planen.
Men GIF överraskade ordentligt och positivt och uppträdde inte alls som ett lag som för en vecka sedan lyckades ramla ihop i en 1–6-hög på Kopparvallen i Åtvidaberg.
Tvärtom metodiskt, smart och med spets.
GIF hade den första målchansen (friläge för Dahlberg), de flesta målchanserna – men självklart var det Elfsborg som skickligt utnyttjade ett tvärstopp på mitten för GIF och Anders Svensson svepte fram en passning som högerbacken Johan Larsson sedan smärtsamt ur dålig vinkel sköt in vid Hugossons första stolpe.
Men hur mycket jag än satt och njöt av just Johan Larsson, självklart Niklas Hult och lite annat och andra i Elfsborg, så var det GIF som imponerade och i den andra halvleken tog över.
Det var helt rättvist att Jonas Lantto, som gjorde en mycket bra andra del av matchen, med höger yttersida gjorde bollen möjlig att nickskarva in för Jakob Orlov.
1–1 där i 70:e minuten, precis när Olsson var beredd att stoppa in Oremo och leverera ett tremannaanfall.
Ändå gick GIF för tvåan resten av matchen, men blottade sig inte – men åkte på nån slags lobbnick i 89:e minuten som kom ur ingenting.
Prestation var alltså bra, som det står i tränarspråkparlören. Resultat halvt knäckande, som det står i min idrottspsykologiska handbok.
Inledningen av allsvenskan så här: Gefle IF är sist av tre G:n i botten, efter Gais och Göteborg, och har bara två poäng på fyra matcher.
...när jag gick från Strömvallen var det så kallt att jag till slut inte visste om jag sett en vår- eller höstmatch. 26 matcher kvar, eller 26:e omgången. Jag frös i alla fall så jag inte brydde mig.
Lott nr 60 vann på 50/50-lotteriet. Det gav 1020 kronor. Jag lade pengarna på en korv med bröd istället. Det gav utdelning
l l l
Nej, jag är inte orolig. Jag är spänd av förväntan. Förmågan att komma tillbaka efter en förlust har under hela säsongen varit Brynäs kännetecken.
Det är just att hantera motgångar som är ett mästarlags yttersta kompetensbevis – inte bara att surfa genom en final i bekvämlighetszonen med en målvakt som tror han är granne med nån gud.
Därför var det ingen jättechans att vinna SM-guld som gick förlorad i Läkerolen i söndags kväll strax efter klockan 22. Det var bara en möjlighet att vinna på hemmaplan.
Men hemma eller borta – i det långsiktiga sportsliga perspektivet är det ointressant. Av tolv Brynäs SM-guld har faktiskt bara tre vunnits i en match på hemmais.
1964, det första, vann man just borta mot Skellefteå, och fick guldbeskedet på stationen. Två år senare vanns guldet på Johanneshov eftersom det var för kallt i Gävle (för hockey alltså!). 1967 på Nya Ullevi inför 19 768 åskådare. 1968 i hallen Smidjegrav i Mora i nästa sista omgången. 1970 på Leksands isstadion, 1971 i Frölundaborg och 1972 återigen på Johanneshov – och 1980 blev det guld i en helt avgörande final där. Och 1999...det kan ni.
Men var som helst. Det spelar ingen roll.
Förr eller senare kommer guldet hem till Gävle igen.
Helst förr. Helst i natt.

Mer läsning

Annons