Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En fullständigt galen fotbollsafton

Nånstans tidigt i andra halvlek, när Dirk Kuyt nickade in 2–1, rensade jag bort alla tankar på att få skriva en krönika om en magisk kvalkväll.

Det skulle inte bli en sån.

Det blev inte en sån.

Det blev en fullständigt galen fotbollsafton.

En sån där som rusade rätt in den svenska fotbollshistorien och skrev Mirakel på fullmånen däruppe på natthimlen.

Annons

3–2 mot detta oslagbara Holland, som inte har förlorat en match sedan kanalerna därhemma frös senast (14 matcher i alla fall) och som inte hade förlorat en tävlingsmatch mot Sverige sedan OS 1924.
Polen och Ukraina – här kommer Sverige.
Knäppare än så här blir det inte.
Häftigare än så här blir det inte.

Ett tidigt mål. Det måste även Erik Hamrén ha bett om under ensamma kvällar på hotellrummet. Ett sånt där mål som skulle göra en oktoberkväll på Råsunda till en kylig och trist utflykt för ett lag fullt av världsstjärnor.
När Holland började rulla boll, och jag på en gång såg att Hamrén hade bytt ut yviga gester och offensiva danssteg mot compact living, så förstod jag att den här matchen skulle Sverige aldrig kunna vinna ensamma.
Det behövdes lite hjälp.
Från Holland, och från ovan.
Och så fick Sverige ur ingenting en frispark när Johan Elmander hade börjat sin kväll av springa-springa-springa.
Och vem kliver fram och hamrar in en frispark från sjunde himlen, jo den gamle Sandvikens IF- och Gefle IF-kämpen Micke Källströms grabb.
Nånstans här kunde vi ha nöjt oss, med en Kim Källström som matchhjälte, med Sverige i EM – och vi var där.
I Poznan. I Warszawa. I Wroclaw. I Gdansk, I Kiev. I Donetsk. I Lviv. I Charkiv.
Överallt i östeuropa där vi ville vara.

Men sedan kom 1–1, plötsligt och förödande. Och 1–0 till Danmark. Och då var vi bara i Krakov tydligen, där fortsättningen av kvalet skulle lottas på torsdag.
Och det blev inte bättre.
Inte när det visade sig finnas hur många holländare som helst i ett svenskt straffområde och en av dessa som inte var offside hette Dirk Kuyt och nickade in 1–2 i den 50:e minuten och det inte längre spelade någon roll vad som händer i Danmark–Portugal, Kroatien–Lettland, Georgien–Grekland eller något annat.

Men det var alltså bara början, på en av de vildaste vändningarna av ett svenskt fotbollslandslag i en avgörande match. Och ett tack vara att ingen brydde sig om att Holland var både elegantare, skickligare, smartare och en hel massa annat.
Ingen.
Specielllt inte Johan Elmander, som sprang in i straffområdet och fick upp bollen på mittbacken Joris Mathijsens hand. Straff, och lugnt och imponerande av Sebastian Larsson som inte hängde med vid 1–1-kvitteringen.
Och bara 98 sekunder senare. Ett nonchalant Holland överraskades av Lustigs inkast, Elmanders Kurre Hamrin-attack i straffområdet – och till slut hamnade bollen hos Ola Toivonen.
3–2.
Vi var där igen.
I Poznan. I Warszawa. I Wroclaw. I Gdansk, I Kiev. I Donetsk. I Lviv. I Charkiv.
Överallt i Europamästerskapen där vi ville vara.

...jag skulle nog kunna göra en lista på alla de räddningar som Andreas Isaksson gjorde, men fotparaden på Klaas-Jan Huntelaars nick efter en vänsterhörna – jösses.

Det här var egentligen inte en fotbollsmatch spelad på det sätt som Erik Hamrén egentligen vill. Det här var egentligen något hämtat från Tommy Söderberg och Lasse Lagerbäcks dagar.
Jobba-jobba-jobba!
Kvala in.
Men jag tror inte Hamrén bryr sig. Inte nu, när vi är där. Ni vet var, år 2012.
I Poznan. I Warszawa. I Wroclaw. I Gdansk, I Kiev. I Donetsk. I Lviv. I Charkiv.

...jag vet att Zlatan är en av världens bästa fotbollsspelare när han vänder rätt sula till, men i går satt han hemma i Milano och Sverige lyfte sig samtidigt till högre höjder än på många år.
Hur ska man analysera sånt.

Mer läsning

Annons