Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inget snack - Guldpucken till Silfverberg

Jag försökte (självklart) få kollegan Nyström på Expressen att läcka (självklart inte!) eftersom beskedet skulle komma så sent, men fick bara ett ” I hockey kan allt hända, vet du väl” tillbaka.
Jovisst. Men till slut svischade Nyström ändå förbi i TV4 i går kväll efter matchen och överlämnade Guldpucken till Jakob Silfverberg.
Självklart!

Annons

Jag läste under eftermiddagen mycket noggrant Leif Boorks djupanalys om Guldpucken, och fastnade för raderna:

”Guldpuckvinnaren ska ha lyft både svensk hockey, sitt lag och sig själv.”

Jag tittade på de återstående kandidaterna, Brynässtjärnan Calle Järnkrok, förra årets vinnare Viktor Fasth, Skellefteås Jimmie Ericsson och den så olyckligt skadade Joel Lundqvist – och såg några av de främsta spelarna i elitserien.

Men det finns bara en som stämmer in på de där lyften som Boork poängterade. Jakob Silfverberg.


Jag tänker nu inte skriva om det skott till och med jag såg före en massa av mina mer hockeykunniga kollegor, eller en massa annat kring hockeyspelaren Silfverberg.

Det är insidan av den som vi nu kallar Guldpucksvinnaren som också gjort utsidan. Det går att träna sig till en massa, det går därför att odla en talang om man vill – eller att nöta sig fram på frustande träningsvilja. Men en sak går inte att träna fram, eller köpa för pengar. Det som stavas karaktär.

Jakob Silfverberg är 21-åringen som drog på sig tröjan som det står C på, och den som det står 100 på – och ledde ett lag och en stad till ett SM-guld som andra bara kan snickesnacka om.

Utan Silfverberg hade det här varit en vår, vilken som helst.

Men hans beslut att stanna en säsong till var för mig en signal rätt in i ett ungt, spännande lag med en ny, taggad tränare att det här tror jag på – det här gör vi tillsammans.

Silfverberg blev guld värd. Silfverberg är Guldpucken värd.


Ibland behöver man inte leta efter motiv eller förklaringar.

När det gäller utmärkelsen Guldpucken, räcker det att titta i listan på föregångar så har man så det räcker och blir över till ett svenskt Hall of Fame – ja ett internationellt också.

Det står i listan Stoltz, Sterner, Waltin, Pecka Lindmark, Loob, Per-Erik Eklund, Kenta Nilsson, Peter Forsberg (två gånger!), Tomas Jonsson, Jonas Bergqvist, Sedinarna och på 2000-talet NHL-stjärnorna Henrik Zetterberg och Henrik Lundqvist, och vackert nog också Stefan Liv.

Föregångar från Gävle: Hans ”Stöveln” Öberg, Gävle GIK, fick Guldpucken redan det andra året, 1957, efter SM-guldet och VM-guld.

1971 blev Håkan Wickberg förste brynäsare att tilldelas Guldpucken och året efter fick man tillfälligt tyst på Wille Löfqvist. 1975 var det dags för Stig Östling, 1980 för Mats Näslund och 1992 för Tommy Sjödin.

20 år senare alltså Jakob Silfverberg.

...lite grann är det så här med Silfverberg. När vi vanliga dödliga ska åka nånstans så kollar vi att spisen är släckt, räkningarna betalda, dörren ordentligt låst och att ingenting är glömt.

Silfverberg? Han bockade i tur och ordning av Guldhjälmen (framröstad som årets spelare av de andra spelarna), SM-guld, Årets mål (det som ett öga kan se som målvaktstavla – men för alla andra är just Årets mål) och nu Guldpucken – och kan sticka till NHL när som helst igen. Fast det är förstås en sak kvar...det VM som pågår, där Silfverberg självklart gjorde första målet.


Förresten. Så här är det också. Brynäs vann SM-guld, med Jakob Sllfverberg som kapten och Silfverberg fick Guldpucken. Sandvikens AIK vann SM-guld med Daniel Berlin som kapten – och Berlin blev även utsedd till Årets man i svenska bandy.

Det här var våren när Gästrikland gick in all in (minus ett allsvenskt fotbollslag).


Jag? Tjatig?

Än sen då. Vi tar den igen. Vi låter Järnkrok dra igång den, som han gjorde på Stortorget.

Alla! Nu!

Oh Ah Silfverberg, säg Oh Ah Silfverberg.

...och självklart det här också - uselt och respektlöst av TV4. Själva överlämnadet av det mycket tunga priset slarvades bort när reklamen och programtablån (Transformers!!!!) tryckte på.

Jag tyckte synd om Magnus Nyström. Jag tyckte synd om den oerhört skickliga TV4-reportern Marika Eriksson, som fick hantera en situation från ett kontrollrum utan koll på vergkligheten.

Så här får det inte gå till.

Så här skulle det aldrig kunna gå till när NHL överlämnade  Hart Memorial Trophy till en spelare.

TV4 lyckades nu placera sig själva högst upp på Veckans kalkonlista.

Mer läsning

Annons