Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brynäs var..."all over the place"

Under säsongen har jag sett och upplevt Brynästränaren Tommy Jonsson glad, upprörd, besviken, topp-tunnor, avslappnad, jublande, filosofisk, trygg, krävande, fundersam och en hel del saker till – det mesta intressant, för Jonsson är en spännande elitserierookie.

Annons

I går var nog första gången som jag såg honom bekymrad.
När han tittade på spelet på isen.
Och när han tittade på tabellen efteråt.

En sån här dag hade jag förstås, med ett Brynäs som inte hade förlorat i Läkerolen sedan början av december 2011, tänkt skriva nånting om "...en viktig och nödvändig viktoria".
Sedan hade det nyfödda rojalistiska runnit av mig.
Sedan hade vi tjoat vidare invirade i dom där specialdesignade halsdukarna för 150 spänn som det står "Going for gold" på.
Nu får det bli så här, med ord valda från prins Daniel – men aningen förvanskade.
Brynäs var..."all over the place."
Brynäs var överallt på Läkerolens is i går. Men aldrig tillsammans, aldrig enade, och heller aldrig starka. Silfverberg gjorde mål som vanligt, poäng för tionde matchen i rad. Sedan var det roliga slut.

Samtidigt som slutspelet närmar sig trycks tabellen ihop med hydraulisk domkraft.
Det här var ändå den 50:e omgången som jag väntat och längtat efter ett tag, eftersom tabellen äntligen slutade halta sig genom seriespelet och istället visar exakt hur läget är.
Tyvärr, efter 1–3 mot HV71, är det aningen bekymrat. Brynäs är plötsligt fyra, och balanserar på ett streck som inte finns – det som skiljer de fyra bästa från de övriga fyra slutspelslagen. Det osynliga streck som ger mer i plånboken via hemmamatcher.
Jag hade tänkt oja mig över att den lätta nonchalans som Brynäs levererat i en del bortamatcher – ja, jag menar Linköping i tisdags som senaste exemplet (2–5) – och att det kanske inte räcker med ett lysande hemmaspel för att reparera det i ett slutspel.

Och så kommer HV71 B till Läkerolen och visar hur en bortamatch ska spelas när man har åtta man borta. Då är det bara att gå ut och göra jobbet, att spela som ett lag och att hålla ihop som ett lag.
Av nån anledning har jag i hur många år som helst alltid, det kan hänga ihop med den där suddenförlusten i finalen 1995, tyckt att HV71 varit ett besvärligt lag för Brynäs att hantera. Men i inläsningen inför gårdagens match så dansade statistiksiffrorna jenka och visade att Brynäs hade tagit poäng mot HV71 i elva matcher i rad.
Nu kan vi släppa det.
Det kan mycket möjligt bli Brynäs mot HV71 i ett slutspel. Tufft, självklart – för HV71 och Färjestad är egentligen för bra för att ligga på undre halvan.
Det kan bli en massa annat också, för Brynäs kan faktiskt efter lördagens bortamatch mot Växjö ligga sexa i serien. Så tätt är det plötsligt, så tätt efter segern och storspelet mot Skellefteå i lördags.

Tommy Jonsson har nu en träning på sig att återskapa sitt vinnande lag, och framför allt bryta den där svarta sviten av sex raka förluster borta. Nåt, min goda sida, säger mig faktiskt att det blir så.

Andreas Dackell hälsades välkommen med en snygg banderoll av ståplats, men har alltså efter sin efterlängtade come back fått vara med om två förluster.

Inget mål i power play. Ingen seger. Det ligger rätt mycket sanning i den statistiken om Brynäs i alla fall.

En av huvuddomarna, det var väl Ulf Rönnmark, hade en kamera på magen. En stillbildskamera? Det räckte i så fall alldeles utmärkt för att få lite vimmelbilder på hemmaspelare den här kvällen.

Jag noterade det vinnande numret, men jag tog inte ens fram lotten. Jag var inte på humör.

Mer läsning

Annons