Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En rätt galen kväll i slutspelsland

Rubriken "Gulddrömmen som sprack" låg och dallrade över tangentbordet.

Självklart. För hallå!

Annons

Timrå tog ledningen med 1–0, 2–0, 3–0 och 4–0 mot Brynäs – och Edsbyn sköt på allt som rörde sig i Göransson Arena.
Men till slut. Märkliga 5–4 för Brynäs mot Timrå och mäktiga 6–4 för SAIK mot Edsbyn.
Puh, vilken kväll.

Brynäs verkade ha skänkt bort både seger, poäng, hemmaplans-pengar, heder, ära och en målvakt den här sista elitserieomgången.
Men till slut, efter en vändning som blir akademisk i det stora hela men kanske en mental medgångslavin inför slutspelet, blev det seger efter en upphämtning som troligen kom direkt från Tommy Jonssons hårtork.
När samtidigt Färjestad hjälpte till med bortaseger mot Frölunda blev det till slut en fjärdeplats, den där som betyder hemmaplansfavör.

Som fyra är det dock bara att ta det som blir över, och därför heter kvartsfinalmotståndaren Frölunda – den duell som börjar i Läkerolen på söndag. Och en matchserie mot ett lag som har 4–1 på Brynäs i vinter, och en fruktad hemmaplan i Scandinavium.
Brynäs har de senaste säsongerna haft för ovana att kravla in i slutspelet med ett skadedrabbat lag, som gjort sitt bästa och lite till – men blivit utslaget. Så var det mot Djurgården (finalist) för två år sedan, och mot Färjestad (mästare) i fjol.
Nu kan jag inte låta bli att tycka att man stapplar in i slutspelet efter en virrig avslutning, och inte direkt är överhoppat av guldtips.
Jag väljer dock att tro att de senaste veckornas lite svajiga spel har sin förklaring i att Brynäs tränat för slutspel, och därför varit lite nedkört. Samt att överdosen av unga spelare gått in i något typ av vänteläge på den riktiga hockeyfesten.
Vad som dock plötsligt oroar mer än jag hade trott är målvaktsspelet. Niklas Svedberg har varit stabil i vinter, men har aldrig känts som den guldmålvakt "Honken" kan vara. Men nu plockades denne av isen mot Timrå, skottskadad efter 0–3 på en period.

Jag satt fastfrusen på pressläktaren i Göransson Arena och följde dramatiken på isen där, och kalabaliken på isen överallt annat via datorn.
Den här kvartsfinalkraftmätningen mellan de regerande svenska mästarna SAIK och 2000-talets stora klubb Edsbyn slutade till slut 3–2 i matcher och 35–29 i mål.
Vem kan egentligen klaga på nånting i det. Det har varit fantastiska matcher, dramatiska matcher, ännu mer briljanta matcher – och till slut en tät, jämn och syreslukande uppgörelse inför hela 3 105 åskådare (de som hördes mest var dock Edsbynsupportrarna Red Farmers – men det som hördes till slut var SAIK-jublet).
Nu hade SAIK övertaget och spelet – utan att nå upp på Barcelonanivån från i fredags – och stod för de snygga målen. Men Edsbyn är Edsbyn och dundrade in två hörnor, ett frislag – och returen på en frislagslyftning.

Det där sista kändes hela tiden livsfarligt, men trots allt var det så att SAIK vann matchen genom sitt försvarsspel – där man alltså inte släppte in ett enda spelmål.
Samtidigt gjorde Erik Säfström ett mål som var snyggare än snyggt, och Johan Löfstedt ett på en sån där Berlinpassning man skulle kunna hänga upp på väggen i vardagsrummet och sitta och titta på under mörka sporttomma kvällar.
Övriga fyra mål gjordes av Christoffer Edlund, och jag ska erkänna som det är: länge undrade jag hur det var med karln. Länge tillhörde han de minst intressanta spelarna på isen.
Men nu är han ändå den han är, Christoffer Edlund – skyttekungen. Fyra mål.

Mer läsning

Annons