Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fel spelare glänste - men i SAIK klev rätt man fram

Från Göransson Arena kom rapporter som jag knappt vågade tro på.

På isen i Läkerolen hände saker som jag blev glad över.

Tyvärr.

Bra saker, roliga saker – men egentligen helt fel saker.

Annons

AIK kom till Gävle och käkade upp Brynäs, och fick grönt ljus ända hem till Stockholm och slutspelet som belöning.
Att Brynäs gjorde två mål under den sista periodens inledning och kvitterade till 2–2 i det fjärde power play-försöket störde märkligt nog inte AIK.
Istället hamrade AIK in 3–2, och hade egentligen inga större problem med att balansera fram till ett segermål i tom bur.
I en tabell där Luleå har lyft och tänker ta hem serien, är Brynäs inblandat i nånting som rör allt från andra (inte troligt) till sjätte plats. Troligen slutar det här med att Färjestad eller HV71 blir motståndare i kvartsfinalspelet – men att Brynäs i alla fall har hemmaplansfavör.

Det får vara som det vill med den saken. Det har ändå varit en rolig säsong, med kittlingar som serieledning, lysande power play och Captain Silfver och en hel del annat.
Men plötsligt upptäckte jag att jag satt och njöt och blev uppfriskad av ungefär det som varit lyftet de senaste säsongerna – Brynäs framtidsfabrik. Den som spottat ur sig det ena glädjeämnet efter det andra och som gjort att man studsat på läktarstolen och skrivit och sagt: "va härligt, va kul det ska bli – nästa säsong."
För vad kan man annars göra när en kille som heter Elias Lindholm, och både är den nye Bäckis och den nye Järnkrok, faktiskt är bäst i Brynäs IF – fast han fyller 18 år först i december.
Det går ju inte annat än att njuta, när den gamle kämpen Mikael "Häsen" Lindholms – en idrottskaraktär jag kommer att gilla till dom sliter tangentbordet ifrån mig – grabb visar att gener av frustande vilja i en ny generation kan förvandlas till tredimensionellt spelsinne.
Jag undrar om inte Andreas Dackell, veteranen, också hade roligt där han spelade med sönerna till de gamla lagkompisarna Lindholm och Ove Molin, för tredje länk i kedjan var Emil Molin.

Och det här är jag alltså inte alls glad över – egentligen.
För jag tyckte inte om att se framtidsmän dominera i ett lag som siktar på SM-guld. Jag tyckte inte om att se Sebastian Lauritzen ta snedskär på grund av skadeproblem och jag tyckte inte om att många tog omvägar istället för den hårda raka vägen in framför Fantom-Fasth i AIK-målet som tar allt han ser och lite till.
Och jag tycker inte om att vi lika ofta måste intervjua Brynäs fysioterapeuter och läkare, som tränare och spelare.
...men jag tyckte mycket om att Lasse Jonsson också var en av Brynäs bästa spelare.

Nu hör jag från Läkerolens innandöme att Brynästränaren Tommy Jonsson såg helt andra saker än jag och var nöjd med matchen, förutom resultatet.
Maskhållning...el grande?

I en annan del av vår lilla, men så stora idrottsvärld: Regerande svenska mästarna Sandvikens AIK blev inblandat i ett nytt målkalas, men tog hem den andra kvartsfinalen med 8–5.
När siffrorna började rasa i höjden trodde jag nästan att SAIK skulle placera sig i en skuldfälla omöjlig att förhandla sig ur. Men 5–5 blev alltså 8–5 under den sista halvtimmen, vilket var ett styrkebesked.
Ett nödvändigt sådant.
Tränaren Peter Isaksson överraskade med att placera finske veteranforwarden Mikko Aarni i frysen i den första matchen, men när denne hade surat klart över det klev han tydligen in i bastun istället – och kom in glödhet på isen i Göransson Arena.
Därför är SAIK på banan igen.

Mer läsning

Annons