Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hjärtfel stoppar hockeykarriär

I april fyller han 17 år och borde ha en fantastisk karriär framför sig.

Men Kristian Nervik-Nilsen har spelat sin sista hockeymatch.

Ett ärftligt hjärtfel innebär att han inte längre får göra det han älskar mest i livet. Vi sitter på Brynäs kansli och det blir ett gripande samtal tillsammans med Kristian och hans pappa Odd samtidigt som lagkamraterna i J18-laget vinner mot Almtuna.

Annons

Hjärtfel stoppar Kristians hockeykarriär

– Jag har haft det bästa halvåret i mitt liv här. Men nu är det slut, säger Kristian och tittar upp.

Rak i ryggen, lite sorgsen i blicken men med ett ofattbart mod pratar han om beskedet som kom i måndags då hans livs dröm gick i kras. Att bli en hockeyspelare på elitnivå och det väldigt gärna i Brynäs.

Det var ju hit han kom som en norsk supertalang i augusti. Tre år i hockeygymnasiet väntade och spel via Brynäs juniorlag skulle förhoppningsvis leda till elitserien. Det var planen, det var förhoppningen.

Han har öst in mål och poäng i B-juniorlaget fram till nu och verkligen imponerat. Det är bara en dryg vecka sedan han fick chansen för första gången i Brynäs J20-lag. Djurgården borta och Kristian debuterade med mersmak i den högsta svenska juniorligan.

Det blev hans sista match.

– Hela jag är hockey så visst är det otroligt tungt att få ett sånt besked. Jag vet att jag aldrig mer kommer att få spela igen och det gör förstås ont.

Men det finns helt enkelt inget alternativ. En direkt läkarorder sätter stopp:

”Vi anmodar ingen elitidrott”.

– Det var det besked vi fick både från undersökningarna här i Gävle och i Oslo, berättar pappa Odd som finns med som stöd åt sin son.

Han vet vad han pratar om. Det finns inget hjälpmedel mot den ärftliga hjärtsjukdom som många manliga medlemmar i familjen Nervik-Nilsen lider av. Annat än att undvika idrottande och framför allt på elitnivå där en puls på över 150 kan vara förödande och i allra värsta fall leda till döden.

Själv fick Odd beskedet för några år sedan varför han själv alltid varit så trött, inte orkat gå längre sträckor utan att stanna och vila. En självklar förklaring också på varför han själv slutade spela hockey när han var 24 år hemma i Frisk Asker i högsta norska ligan.

– Jag kände att kroppen inte orkade med träningen. Det var inte roligt längre när jag blev trött snabbare än alla andra. Nu vet jag varför, säger Odd som själv gick hockeygymnasiet i Leksand där han spelade juniorhockey i mitten av 80-talet.

Han visste också direkt vad det kunde innebära för hans hockeyfrälste son. Det var 50-50 att Kristian hade samma sjukdom. Efter otaliga tester och provtagningar kom chockbeskedet i början av den här veckan. Kristian hade sjukdomen medan hans syster inte är drabbad.

– Det var en chock. Det första jag tänkte var att jag i alla fall måste få spela färdigt den här säsongen. Det kunde inte få vara slut redan här och nu. Men det har väl gått in att det verkligen är så. Det går inte att fortsätta spela eller ta några sabbatsår och komma tillbaka. Jag får aldrig mer spela hockey. Så är det, säger Kristian.

Pappa Odd sitter med tårar i ögonen bredvid och lyssnar.

– Fråga mig inte var hans styrka kommer ifrån. Kristian har verkligen varit helt otrolig och är en fantastisk grabb.

Fram till för några veckor sedan har 16-åringen inte känt någonting av sin sjukdom. Men då kom den krypande.

– Jag har helt enkelt inte orkat lika mycket som tidigare. I slutet av andra perioden har det varit ett helvete under några matcher. Jag har förstått att det här inte kan vara bra. Men jag trodde aldrig att det skulle bli så här.

Nu blir han kvar i Gävle till sommaren. Han ska gå färdigt i skolan, han kommer att stå med i båset när J18-laget spelar matcher och tränar. Ett juniorlag som lider med sin kompis och där stämningen i tisdags när beskedet kom av förklarliga skäl var nere på noll.

– Jag har känt ett helt fantastiskt stöd från både ledare och lagkompisar. Det gör allting lite lättare att hantera. Men jag skulle verkligen vilja vara med där ute på isen just nu, säger Kristian och nickar mot lagkompisarna som samtidigt spelar mot Almtuna.

Både Kristian och hans pappa har bara berömmande ord att ge Brynäs.

– Det måste jag få säga och påtala. Dom har stöttat och gjort allt för oss. Redan när vi var här och hälsade på första gången kände vi oss välkomna. Kristian har verkligen fått chansen och utvecklats som människa och hockeyspelare, säger Odd och Kristian nickar instämmande.

Men det finns ett fortsatt liv också även om det just nu är svårt att tänka på. Men ett liv helt utan hockey kommer det inte att bli.

– Jag sa precis till pappa att om jag inte får spela så får jag bli tränare.

Odd kramar om sin son innan vi kliver ut från kansliet, Kristian tar plats i båset igen och gör high five med en lagkompis som precis gjort mål.

Mer läsning

Annons