Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu börjar allting om från noll

Han var svensk hockeys stora guldgosse förra säsongen. Nu börjar Jakob Silfverberg om från scratch.

Annons

– Visst kommer det att bli en omställning, säger blivande Ottawaspelaren i en intervju om allt det nya som väntar – och det magiska som inträffade i våras.
En nyduschad och leende Jakob Silfverberg kommer ut från B-hallen vid Läkerol Arena, efter ännu ett träningspass med de andra NHL-proffsen och ex-brynäsarna.
Snart ska han ta det efterlängtade klivet över Atlanten, men exakt när det sker är oklart. Ovissheten är ju fortfarande stor kring en eventuell NHL-konflikt.
– Jag vet i stort sett ingenting, säger Silfverberg, innan vi riktar blickarna mot fjolårets guldglimmande säsong.
• Om du sammanfattar slutspelet, vad tänker du på då i första hand?
– Det var först och främst väldigt roligt! Så här i efterhand skulle man nästan ha njutit mer när man var mitt inne i det, men det är svårt att göra det när man väl är där.
– Nu när man ser tillbaka känns det helt otroligt. Man kan knappt tro det, att vi vann SM-guld. Jag hoppas få vara med om det igen.
Jakob Silfverberg kunde fira i mindre än tre dagar efter den sista finalmatchen. Redan på söndagen – guldet bärgades på torsdagen – tog han flyget till Kanada, redo att förstärka Ottawa i det pågående Stanley Cup-slutspelet. Samtidigt som han bubblade av glädje behövde han alltså landa på något sätt och, som han säger, ”försöka hitta tillbaka in i bubblan igen”.
Kanske var det därför det dröjde till VM ännu lite senare, när han låg på hotellrummet tillsammans med Brynäskompisen Mattias Ekholm, som det riktigt sjönk in.
– Vi kollade på lite klipp på You-tube, det var då vi började förstå vad det var som hade hänt egentligen. Det var en oerhört skön känsla, man fick rysningar – och det får jag även i dag när jag kollar på det.
Den enda riktigt stora motgången Silfverberg hade i slutspelet var när han i fjärde finalen på hemmaplan, när Brynäs ledde med 3–0 i matcher, missade en straff i förlängningen. Han hade redan gjort två mål i matchen, men straffen satt klockrent i stolpen – en miss som hade kunnat sätta sig i huvudet på vem som helst. Men inte Jakob Silfverberg.
– Självklart var jag förbannad direkt efteråt. Men det var som att man fastnat i en bubbla på nåt sätt, man tar hela tiden nästa match och grubblar nästan inget alls. Den enda gången jag var riktigt förbannad var på flyget hem från den femte matchen som vi förlorade. Då kände jag ”fasiken, hade inte den straffen kunnat gå i – då hade vi sluppit det här”.
I stället väntade han till nästa hemmamatch. En bit in på andra perioden fick Silfverberg pucken av Johan Larsson och ensam mot två Skellefteåspelare tog han sig in i motståndarnas zon. Någon tanke på att han skulle skjuta sitt livs skott hade han inte.
– Det var det där klassiska – jag ville verkligen inte tappa pucken på blålinjen, det var det jag tänkte på. Jag blev lite uttryckt mot sargen och hade inget läge överhuvudtaget, och jag tänkte inte på vad jag gjorde egentligen. Det bara hände. Jag sköt och det blev världens fjung i skottet.
• Vad får du för känslor när du ser målet i efterhand?
– För mig finns det inte egentligen. Det ska liksom inte kunna bli mål därifrån. Jag vet inte vem som sa det, men hade jag fått tusen puckar hade jag aldrig gjort om det där. Det stämmer nog ganska bra.
• Någon sa att du måste ha starka handleder – är det hemligheten bakom skottet?
– Jag vet faktiskt inte vad det är, jag tränar inte handlederna något speciellt. Men jag är i övrigt ganska stark i överkroppen. Och självklart måste man vara stark, sedan tror jag det är mycket teknik och mycket träning. Förra säsongen tränade jag extra mycket på att skjuta, speciellt med Ryan (Gunderson). Vi stannade ofta kvar efteråt och nötte. Det är sånt som gör att man får bättre självförtroende i skottet, man vågar använda det oftare.
• Det verkar som fler i Brynäs börjat ta efter dig och stannar kvar efter träningarna. Kan du ha startat något nytt?
– Det tror jag inte. Men jag tycker att det nästan var det roligaste på träningen – efteråt, när man fick sin egen tid att stanna och skjuta. Jag tror det är fler som tycker att det blir roligare och roligare. Men jag tror inte att det är nåt speciellt som just jag infört. Jag tror att det mer är så att ”om han hänger kvar, då hänger jag kvar”.
• Kanske för att de har sett hur bra det gått för dig...?
– Jag vill inte sätta ut mig som något frontnamn, men det kanske är så.
• Förstår du hur stor du har blivit i Gävle? När du spelade första matchen i Stanley Cup, mitt i natten här i Sverige, satt många uppe och kollade.
– Ja, jag hörde det. Det är knappt så man kan tro det. Men det är verkligen jättekul att många hoppas att det ska gå bra för en och att de följer en. Det är jag jättetacksam för.
• Lite overklighetskänsla?
– Det är det verkligen. Och man märker att nästan alla smågrabbar känner igen en, det spelar ingen roll om man har keps eller luva på.
– Jag tycker det är jätteroligt. Man vet ju själv när man var i den åldern, man hade sina stjärnor och tyckte det var så himla häftigt när man såg dem på stan. Men det är svårt att förstå att man själv är den personen just nu.
Blixtinhoppet i NHL-slutspelet beskriver han som ”otroligt lärorikt och nyttigt att ha i bagaget” inför det stundande äventyret. Det blev visserligen förlust i båda matcherna han spelade och Ottawa Senators åkte ur slutspelet, men Jakob ångrar inte att han tog chansen.
– Jag kom på måndagen och hade väl inte vågat hoppas att jag skulle få spela redan på tisdagen. Men de visade verkligen att de tror stenhårt på mig. Jag gjorde en av mina sämre matcher men fick ändå spela nästa. Jag var väl inte riktigt nöjd med mig själv i de två första perioderna, men i tredje fick spela en hel del och tyckte det gick bra. Jag kände ”Wow! Det här är riktigt roligt!” Och nu har man mycket att se fram emot och mycket att kriga för, det är en verklig sporre.
Ganska snabbt blev 21-åringen varse det stora intresset för hockey i Kanadas huvudstad. Matchvärmningarna sändes direkt på klubbens web-tv, och efter den första fick han stifta bekantskap med pressen för första gången.
– Det var väldigt speciellt. När jag var på väg till omklädningsrummet kom en presskille och sa att det var några som ville prata med mig, ”de står där vid ditt bås”. Så jag gick in, och det stod väl en tio–tolv journalister och väntade. Man kan tycka att det är nog så svårt att prata inför tio journalister på svenska – och nu var det på engelska. Man tänker hela tiden vad man vill säga på svenska, men sedan kanske man inte hittar orden, det blir lite tunghäfta ibland.
– Men jag tycker att det gick bra ändå. Jag har umgåtts en hel del med Ryan Gunderson och året innan med Dale Clarke. Tack vare det har jag lärt mig ganska mycket engelska de senaste två åren, så det är också en trygghet jag har med mig.
Ändå blir det som att börja om när han kommer tillbaka till Nordamerika. Om vi nu utgår från att det blir NHL-spel handlar det för Silfverberg om att gå från att vara firad stjärna – till att bli en i mängden. Eller i alla fall en spelare som måste kämpa för att ta en plats.
– Ja, så blir det. Men det kommer jag absolut inte ha något problem med. Det är som du säger, det gäller att ta en plats och det är inte alls säkert att man gör det. Det är så himla många bra spelare därborta så det gäller att kriga för sin överlevnad på campen, och sen när man väl får sin plats gäller det att ta den istid man får och göra det bästa av det. Det går inte att glida in på en räkmacka och tro att man ska spela i nån förstafemma och stå där man vill i powerplay och skjuta direktskott.
• Det blir en omställning, eller?
– Ja, verkligen. Här hemma fick jag spela 18–20 minuter per match, jag fick spela powerplay och boxplay. Och det är något man måste förtjäna därborta, så nu kommer jag börja om på noll. Det kommer att bli tufft.
Ottawa Senators general manager Bryan Murray har redan innan försäsongen inleds indikerat, snudd på lovat, att man kommer att ge platsen i kedjan med stjärnorna Jason Spezza och Milan Michalek till en av klubbens talangfulla högerskyttar, det vill säga Silfverberg, förre djurgårdaren Mika Zibanejad eller Mark Stone.
– Ja, jag har hört det från några kompisar. Mika är en jätteduktig kille, han är 93:a – tre år yngre än jag. En powerforward som passar väldigt bra på små rinkar. Jag träffade honom på campen förra året och blev väldigt bra kompis med honom. Den tredje killen var med i slutspelet när jag var där, han spelade matchen före mig och gjorde bra ifrån sig. Det är också en målskytt, en teknisk forward som är duktig med klubban.
– Det är jäkligt tuff konkurrens, men det gör det bara ännu mer sporrande.
Efter guldet har Silfverberg, förutom fem dagars semester med flickvännen på Mallorca, en vecka i Stockholms skärgård och en del golfspelande, ägnat sig åt träning.
– Jag har försökt träna ännu hårdare än förut, säger han.
• Med tonvikt på...?
– Nja, inget speciellt. Jag har velat gå upp något kilo och det har jag gjort också. Förra säsongen låg jag på 88 kilo, nu ligger jag på 90 kilo. Det är där jag vill ligga, jag tycker det känns jättebra på isen också, jag känner mig inte tung i åkningen utan pigg och fräsch. Det känns jättespännande.

Mer läsning

Annons