Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon var rädd att den dagen skulle komma

Motocrossen var det viktigaste i Fredrik Forsgrens liv.

I augusti blev den hans död.

En av de första på plats efter kraschen var sambon Sandra Andersson. Här berättar hon om hur det var att leva med den ständiga rädslan, det felbyggda hoppet på Vinäsbanan i Mora – och sin fortsatta kärlek till sporten.

Annons

Fredrik Forsgren, 20, och Sandra Andersson, 21, flyttade till Gävle från Nyköping i augusti i fjol. Fredrik ville bli arkitekt och fick plats på en byggnadsingenjörsutbildning på högskolan, medan Sandra kom in på en ekonomilinje.
På köpet hoppades Fredrik, som vann USM-guld 2007, få fart på sin motocrosskarriär efter ett par otursdrabbade säsonger. Att han hade talang var det inget snack om, han drog blickarna till sig var han än åkte med sin speciella stil över hoppen, och han kunde välja och vraka mellan klubbarna i Gästrikland. Det blev Årsunda till slut.
Sandra berättar att flytten förvandlade Fredrik.
– Han blev som en ny människa. Han var världens gladaste person och log jämt. Året innan hade han en sämre säsong och hade inte så bra självförtroende, men när han flyttade hit tyckte alla att han var duktig. Bara på ett år hade han knutit band med så många crossmänniskor att han hade en hel crossfamilj. Så var det inte i Nyköping, berättar Sandra Andersson.

De hade stora framtidsplaner tillsammans. Fredriks högsta dröm var att flytta till USA och köra cross, han hade redan ritat huset de skulle bo i och till och med börjat bygga en modell av det.
Den 7:e augusti rasade allt samman. Under en tävling på Vinäsbanan i Mora kom Fredrik fel i ett hopp och landade illa.
Sandra befann sig i bandepån och såg inte själva händelsen. Vilket nästan ingen annan gjorde heller, eftersom just det hoppet inte gick att se från läktaren.
– Det är därför det är så många olika tankar kring det som hände, eftersom ingen vet, säger Sandra, som snabbt var framme hos sin livlöse sambo.
– Sjukvårdarna var redan där och gjorde hjärt- och lungräddning. Jag blev helt hysterisk och skrek ”han kommer att dö, han kommer att dö!”. Jag hade varit rädd för att den här dagen skulle komma och tänkte ”nu är jag där”. Det var så himla läskigt.
Det fanns ingen ambulans på plats under tävlingen, men sjukhuset i Mora ligger så pass nära Vinäsbanan att det inte dröjde mer än åtta, nio minuter innan den kom för att hämta Fredrik. Sandra fick åka med en annan ambulans, och så snart hon kommit fram till sjukhuset fick hon beskedet att Fredrik var död.
– De tror att han dog redan på banan, säger Sandra.
Svenska motorcykel- och snöskoterförbundet, Svemo, har utrett olyckan och Sandra har läst rapporten. Hon vill dock inte säga något om vad hon tycker om resultatet, men konstaterar att hoppet var felbyggt.
– Flera av våra bekanta inom crossen i Gävle har varit där och tittat. Alla tycker samma sak, uppgången till hoppet var för brant och kort på ena sidan. De flesta körde i mitten eller på den andra sidan, men Fredrik tog ett annat spår eftersom han skulle köra om.

Redan i början av förhållandet med Fredrik förstod hon hur viktig crossen var för sin pojkvän, och hon har alltid följt med på alla tävlingar. Hon lärde sig snabbt att fixa med cykeln och imponerade på en mansdominerad omgivning när hon skruvade stötdämpare, kollade filter, smorde kedjan och tankade. Till en början fanns inte rädslan där, men en olycka i Uddevalla för två år sedan skakade om.
– Fredrik fick åka ambulans, och inne på sjukhuset gjorde det så ont att se honom ligga där. Då gick det upp för mig; ”shit, det kan hända saker”. Och då var det inte ens något allvarligt.
I april inträffade en värre olycka, när Fredrik slog i huvudet och fick en allvarlig hjärnskakning. Ändå fortsatte Sandra stötta sin sambo.
– Crossen var det han älskade, och var det som gick först både för honom och för mig. Och även om det är farligt skulle jag aldrig i mitt liv ha sagt att han inte får göra det. Jag frågade honom en gång vad han skulle välja om han var tvungen – crossen eller mig. Han hade valt crossen, och det är något som jag har accepterat från dag ett.
– Jag har aldrig tvekat att följa med på tävlingar, jag var mer nervös när jag inte var på banan. Jag kände att jag måste vara där, just utifall det skulle hända något. På tre år har jag missat två tävlingar, och då har det inte varit frivilligt.

Hennes inställning till motocross har inte förändrats, trots att hon förlorat sin stora kärlek. Det är faktiskt så att hon funderar på att börja köra själv.
– Jag älskar fortfarande motocrossen. Visst finns det risker, men jag tror att det går att göra saker för att få det ännu säkrare. Svemo har sagt att det inte finns något samband mellan sommarens dödsolyckor, men då tycker jag att de gör det väldigt lätt för sig. Till och med ett barn kan se sambanden – alla olyckor har skett vid tävling och det är ofta hopp inblandade, säger hon.
Efter olyckan pendlade hon mellan föräldrarna i Nyköping och Gävle. Lägenheten i Andersberg som hon delade med Fredrik är uppsagd och tills vidare bor hon hemma hos Magnus Ek och Susanne Högberg i Valbo, två personer som stöttade henne i samband med den tragiska händelsen.
– Magnus var den som var först framme vid Fredrik. Det var när jag såg att han sprang som jag förstod att det var Fredrik som hade gått omkull. Susanne åkte med mig i ambulansen.

Susanne Högberg är sjuksköterska och har barn som kör motocross. Två månader innan Fredriks olycka befann hon sig på Forsnäsets crossbana utanför Ljusdal. Då krokade en 13-årig kille i en annan förare, föll omkull och blev påkörd. Inte heller han klarade sig.
– Jag är i stort sett uppvuxen på en crossbana, men på 40 år har jag aldrig varit med om att någon har dött, berättar Susanne, som var en av de första som sprang fram till 13-åringen.
– Och sedan hände det en gång till, innan Fredrik ens var begraven. Jag tänkte; ”Vad är det som händer?”

Den tredje crossolyckan, och den fjärde totalt inom mc-sporten i år, skedde i Västerås den 28:e augusti. Sandra kände igen namnet på den 15-åring som omkom där, han körde för samma team som Fredrik representerade tidigare. När hon läste om olyckan på Facebook kom känslorna över henne.
– Jag blev jätteledsen först, det var en jobbig känsla. Men det gick över fort, för jag tänkte på vad hans föräldrar gick igenom och fick ett annat perspektiv på det. Man säger alltid ”jag förstår hur det känns”, utan att man egentligen gör det. Men jag gjorde ju verkligen det, jag visste att nu satt föräldrarna på sjukhuset precis som vi gjorde. Det var konstigt att någon skulle behöva uppleva det igen, säger Sandra.

Hennes liv har fått en ny inriktning nu. Sorgen har sakta men säkert börjat släppa sitt stenhårda grepp. Hon sover visserligen sämre, har fått mardrömmar och kunde ett tag vakna en gång i timmen under nätterna.
Skolan har hon hoppat av. Men hon har framtidshopp, går allt vägen börjar hon på polishögskolan i Solna nästa höst. Och hon har lärt sig att i mörka stunder finns det varma människor som gärna skänker en hjälpande hand.
– Jag skulle vilja få med att Micke Jansson med familj har hjälpt oss så otroligt mycket. Och Magnus och Susanne som jag bor hos – de har blivit som mina extraföräldrar, och så har jag fått fler syskon på köpet. När jag är i Gävle går det bäst, det finns så mycket crossmänniskor här som förstår mig. I Nyköping sitter jag mest still och gör ingenting, och det är då tankarna kommer.

Mer läsning

Annons