Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: 5-0? - nej, det här var ingenting!

Siffror ljuger, tro mig!

Dom sa att det var 4 809 på matchen i Läkerolen i går – men jag räknade på läktarna, och knappast.

Dom sa att Brynäs vann med 5–0 – men jag såg matchen, och det kan väl inte stämma det heller.

Fast vem bryr sig. Vi tackar för siffrorna, skickar dessa till statistiken – och glömmer bort dom sedan.

Annons

Något annat finns inte att göra. Det här var ingen 5–0-segermatch, det kanske var en segermatch – men ingen utklassningen och absolut inget släktskap i klasskillnad med den där matchen Luleå–Brynäs i lördags.
Det här var ingenting.
Det var inte en vändning.
Det var inte en återuppståndelse.
Det var ingenting...bara en seger som behövdes och tre poäng som spräckte alla möjliga förlustsviter och någon slags återupprättelse av ett mästarlags heder.
Men, jag tar det igen – det var ingenting...om det inte följs av något liknande på torsdag i veckans andra hemmamatch.

Då handlar det om Växjö, ett lag som i går vann sin tredje raka seger och som återigen lyckades vända ett 0–2-underläge mot Färjestad.
En seger där, då kan vi börja prata om vändning.
Ingenting. Verkligen. Tro mig. Om det inte upprepas.

Just nu vill jag bara prata om Johan "Honken" Holmqvist, och någon spelare till.
Jag har inte på mina fem fingrar de fem punkter som Tommy Jonsson har försökt hamra in i sina spelare – men jag se och känna igen en attityd ända från isen upp till min pressplats strax under takbalkarna.
Brynäs veteranmålvakt, han får väl kallas det eftersom han varit med så länge, var den som verkligen återgav Brynäs någon typ av stadga i går.
Hans nolla var oerhört välgörande för det skamfilade mästarlaget som så totalt sålde ut sig i Coop Arena i lördags. Och det var ingen gratisnolla heller, verkligen inte. Även om Brynäs hastigt (25 sekunder!) och lustigt fick ledningen i matchen, så såg det fortfarande stirrigt, darrigt och skevt ut i arbetet i den egna zonen.

Men en man stod upp, låg ned, fladdrade med benskydden och plockhandsken och räddade allt som behövde räddas – inklusive den snudd på förlorade hedern.
"Honken" lurade Linköpings nye Lee Goren, och Eric Himelfarb på mål i den första perioden – och ett kvitteringsmål nånstans där hade varit förödande. Och räddningarna fortsatte, och kom även när Linköping satsade med sex spelare mot tre vid en utvisningssituationen i den tredje perioden.
Ett bra lag behöver en bra målvakt. Ett dåligt behöver verkligen en bra målvakt för att bli ett bra lag igen. "Honken" visade inte bara på ett tekniskt, rutinerat spel i ett pressat läge – han var också den kyligaste på isen i denna upphettade händelseutveckling de senaste veckorna.

Brynäs blev bättre och bättre i matchen, även om jag fortfarande saknade alldeles för mycket av stabilitet för att kunna gå på stadiga ben från Läkerolen.
Men fetsmällen i Norrbotten hade i alla fall smärtat så mycket att allvaret hade trängt in ben, märg och plånböcker hos Brynässpelarna.
Nu fanns hos många spelare ett helt annat uppträdande. Och av utespelarna visade Sebastian Enterfeldt den karaktär som gör att han i vissa stunder kan fylla den numera AHL-spelande Johan Larssons roll i Brynäs.
Enterfeldt jobbade, jobbade ännu – och av nån anledning gjorde han dessutom två mål också.

..."sittplats, ställ er upp", var Brynäsklackens budskap till övriga arenan – och svaret blev en stående ovation. Det var inte 4 809 på plats, men så många biljetter var sålda – jag gissar på lite under 4 000 i verkliga livet.
Men strunt detsamma.
Det var verkligen en seger för de trognaste av de trogna, och den behövdes

Mer läsning

Annons