Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: Applåd för en ort och sport som inte gav upp

Det här är en hyllning till de som aldrig ger upp.
Till de som inte förstår att klockan är slagen, att isen har smält – att storhetstiden har dragit förbi och aldrig kommer tillbaka.
I dag spelas det bandy på konstfrusen is igen på Skutskärs ip.

Annons

Det är ett av Idrottsveriges små underverk under 2000-talet, men kommer inte att få pris på någon Idrottsgala.

Det är också komplett vansinne. Bandy. Nu. 2013. Skutskär. Nu. 2013.

Det är just därför som det värmer på ett sätt som inte ens en ny anläggning för konstfrusen is skulle kunna hindra.

Skutskärs IF vann SM-guld senast 1959. Jag vet hur länge sedan det är, jag är född det året.

Sedan dess har Skutskärs IF varit en storhet och en krympande storhet; i högsta serien senast i början av 2000-talet – men i fjol åkte man ur den näst högsta serien.

Nu kuskar man runt i något som kallas division 1 norra och märkligt nog möter lag som Västanfors och Selånger, andra bandystoltheter i en sportslig skuggvärld.

Och redan för några år sedan åkte man av den egna isen, när Älvkarleby kommun inte kunde tänka sig att investera i ny anläggning för sju-åtta miljoner kronor, och fick börja pendla till Sandviken för att kunna säkra seriespel.

Klubben utan land, eller rättar klubben utan is.

Vem eller vilka skulle inte ge upp då. För i ett annat perspektiv kan man förstå det kommunala beslutet, att en liten kommun kanske måste lägga pengarna på annat. Bandy är väl ingen framtidsverksamhet. Det är billigare, enklare, bättre med annat – inget alls är ofta den snabbaste utvägen som alltid visar sig vara en återvändsgränd.

Att klamra sig fast vid en utdöende sport kanske är vansinne, men det är också alldeles underbart vansinne och visar på en urkraft och idrotten som samlingspunkt.

Det är sånt här som återställer tron på idrotten, när Lance Armstrongs styrfylla fullbordats och när lönecheckerna slår hårdare i sargerna än puckarna.

När alla vill ha mer. Själva. När ingen tänker på något annat än det egna, just nu.

Och nu skriver jag om Skutskärs IF, men de finns överallt. De som slår sig samman, ser sponsorsintäkterna, bingolottopengarna och de kommunala bidragen sina och bara fortsätter att tycker att det som finns här just nu och lite längre fram är viktigt.

För någon.

Nånstans har jag läst det här, som Birgitta Aringskog, en av alla dessa seniorhjältar av kvinnor och män, så sant sa mitt i jättejobbet:

"Bandyn får inte läggas ned. Vi är ett bandysamhälle i grunden".

Så är det tydligen. Man kan ta isen från Skutskär under några år, men man kan inte ta bandyn från orten.

Teknik som jag inte förstår, men siffror är siffror: det är 9,2 mil alltså 92 kilometer, 92 000 meter slangar som ser till att det åker ut kylvätska som gör is. Det kanske det alltid är, men sånt där imponerar alltid.

Speciellt som man vet att det är nån som lagt ned alla dom där slangarna, och även lite av sin själ och en stor del av sig själv i det.

Det är möjligt att det går att göra en lista på alla som varit med, arenaansvarige Arne Storm, Kent Hockman, Henry Aringskog, den ibland osmidigte men framför allt obändige ordföranden Sören Sandström...men den blir väl lika lång som alla de där kylslangmeterna.

För vissa hjältar reser man minnesstenar.

I Skutskär fryser man en is, och bevarar i alla fall för en överskådlig tid ett samhällsarv.

Nånstans har jag läst en uppmaning om att det ska vara en öppningsceremoni kl 13.00 (matchen spelas sedan klassisk bandytid, kl 13.15 mot Karlsborg), där Skutskärsborna ska få chansen att ge alla inblandade en samlad applåd för vad de åstadkommit.

Jag börjar applådera redan nu, med handskarna på – det är bandy vi snackar om.

Hörs det?

Två datum i den lokala idrottshistorien: 19 november 1961 när Sveriges då tredje konstfrusna bandyarena invigdes och 26 januari 2013 när den återuppstod.

...och jag vet att den is man egentligen spelar på i dag inte är konstfrusen, för anläggningen går inte för fullt än – men kommer att göra det – och kyla finns det ju ändå.

Och lite hjälp ska man väl ha av omvärlden ibland?

Mer läsning

Annons