Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: Big Bolt slog jämnt i London

Man kommer alltid ihåg var man var när något stort inträffar; och jag vet precis vilket väder det var i den olympiska slalombacke jag stod i Park City när Vitryssland slog Tre Kronor nere i Salt Lake City 2002.

Men det där var ju en kalldusch.

Här snackar vi om en guldrusch.

Annons

Dock snabbt en kort kantring från båt till Bolt.
Det går ju rätt snabbt. På 9,63 sekunder.
Blixten sägs aldrig slå ned på samma plats två gånger. Men nu gjorde den det. Usain Bolt försvarade sitt OS-guld, och det har bara Carl Lewis gjort tidigare i den olympiska 100-metershistorien som innehåller 27 lopp – och 25 segrare.
Big Ben pekade på 21.50 Londontid, när finalen äntligen kom och som den kom.
Usain var pressad, kanske stressad – men han är ändå Bolt. Usain Bolt. Mannen med rätt att springa ifrån övriga världen.
Big Bolt pekade mot rymden i sin speciella segergest.
9,63 sekunder, bara han själv har sprungit fortare, sedan följde landsmannen Yohan Blake på 9,75 och den gamle doparen Justin Gatlin på 9,79.
Så fort det går att ha roligt, ibland.

När Fredrik Lööf drev omkring och väntade ut sin plötsligt snedseglande brittiska konkurrent så stod jag under ett parasoll 300 meter från Buckingham Palace i det ösregn som piskade över de spurtande marathonlöparna.
Guld till Lööf.
Det smattrade mot parasollet och i mobilernas sms-korgar.
Guld till Lööf – engelsmännen seglade bort sig.
2 902 dagar i motvind. Men Lööf klarade att kryssa sig framgångsrikt ur den.
OS-guld. Äntligen.

På väg mot nya äventyr passerade pressbuss nr 237 i trakterna av Trafalgar Square. Gamle Nelson har lagom till OS fått en ny amiralshatt komplett med olympisk fackla, gjord av Londons äldsta hattmakare Lock & Co (fråga mig inte hur de fick upp den) och var stel som en staty efter händelseutvecklingen i Weymouth.
En engelsk sjöman hade svikit sin plikt – men Lööf är säkert ändå en sjökapten i amiralens anda och armada.
I sitt sjätte OS-slag vände Lööf vinden till sin fördel.
Efter Barcelona, Atlanta, Sydney, Aten och Peking och två brons och några besvikelser gjort Lööf och hans besättningsman Max Salminen det som John Albrechtson och Ingvar Hansson lyckades med på Lake Ontario i Montreal-OS 1976.
Tog guld.
Lööf hade säkrat ett brons, han hade chans på ett silver – men han valde de vildaste vattnen för att göra det omöjliga och knappa in på hemmaseglarna Iain Percy/Andrew Simpson.
Om Lööf vann, då räckte det ändå för den engelska båten att komma sexa.
Och Lööf vann den sista seglingen som gav dubbel finalpoäng, den tredje racesegern under hela tävlingen, och engelsmännen blev bara åtta.
Det är som i reklamen; plötsligt händer det bara.
Medalj för lång och trogen tjänst brukar inte finnas i modern idrott. Men här var det en erkänd mästerseglare som äntligen fick bli olympisk seglingsmästare.

Segling, ibland kritiserad för att den är en kostsam del i den svenska OS-satsningen, bevisade återigen sin exklusiva ställning som importhamn av olympiska medaljer genom att ordna medalj för femte OS i rad.
Att just starbåten tydligen ska bort från OS-programmet till Rio de Janeiro 2016 får vi väl ta, och jag vet inte om Fredrik Lööf tänker segla vidare över Atlanten – jag vet bara att han ska öppna ett hotell i Lillehammer.

De svenska medaljerna hittills: fälttävlan, skeetskytte, triathlon och segling. Inget konstigt med det. Intressanta olympiska idrotter, när exempelvis simningen inte tog en medalj för tredje spelen i rad.

Ett långt sportjournalistliv har lärt mig att prata med rätt människor. Inte alltid tränarna, inte alltid spelarna eller de aktiva – men alltid med massörerna, fysioterapeuterna eller vilken titel och utbildning de nu har; de män och kvinnor som vet hur det egentligen ligger till, med distans till allt.
Fast då tänker jag inte på Getahun Workssa Sefera från Etiopien som jag stod bredvid och kurade vid under målgången i marathon.
För han hade inte distans till något – absolut inte marathon.
Och absolut inte till Tiki Gelanas seger i damernas lopp, där hon var absolut bäst i ur och skur.
Och undrar ni som jag vem det är som alltid kommer ned med den där flaggan som den olympiska mästaren ska paradera med så är det Getahun Workssa Sefera, eller nån som han.
En galet glad landsman, som berättade att Tiki Gelena var kusin till Gezahegne Abera som vann OS-maran i Sydney och en massa annat – som inte fick plats.
Men flaggan fick han på plats.

Isabellah Andersson sprang in som 18:e i loppet, men är en sköning till löparkvinna. Hon gav vad kroppen klarade av de tre varven i centrala London på på 2.27,36. Tidsmässigt ok, men inte placeringsmässigt – och för långt (fyra minuter efter segraren).
Hon pratade om Rio om fyra år.
Senaste jag hörde nåt liknande var när jag pratade med Lisa Nordén i Peking, som snackade om London om fyra år.
Och se hur det gick.

Mer läsning

Annons