Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: Det här var er kväll, SIF - trots allt

Dom säger att Sandvikens IF förlorade.

Jag vet inte det jag. Förlorade? Vadå?

3–6 efter förlängning. Vem bryr sig?

Jag var på fotbollsfest – säsongens största i Gästrikland.

Annons

Nej, jag har inte glömt Gefle IF:s 5–0 mot IFK Göteborg i allsvenskan, men det var faktiskt ingenting, verkligen ingenting mot det här.
Folk som trängde sig in på Jernvallen sa att dom skulle vara nöjd om Sandvikens IF stod upp.
Det gjorde inte SIF.
SIF spelade upp, och spelade ut – självaste Malmö FF. Och var alltså bara en handfull minuter från skrällarnas skräll, när Mathias Ranegie kvitterade till 3–3.

Fram till dess hade allt hänt. Efter det hände resten. En sån kväll var det. En kväll i fotbollens tecken. En kväll där Sandvikens IF, som får kalla sig ett mittenlag i div 1 norra, inte uppträdde naivt utan bara oförfärat – vårdat och vilt på samma gång.
Anteckningarna är en enda stor bläckpunkt, för det hände det ena, det andra, det tredje – och det här är verkligen den här matchen:
När Malmö FF hade tagit sig ikapp till 3–3 och förstår att förlängning får vi vara glada och nöjda med, för nu kan vi vinna matchen – då.
Då, alltså vid ställningen 3–3, attackerar Sandvikens IF med samma löpningar, samma kombinationer och samma smarthet som under stora delar av matchen. Och då, när klockan alltså har passerat 90 minuter och alla 2 625 egentligen hade tänkt gå hem till Dallas, Robinson eller nåt, har SIF ett sista jätteläge när högerbacken Jonas Österberg – som troligen varit nere åt Årsundatrakten och vänt – nästan, nästan, nästan gör 4–3.

Det här var starkare än starkt av SIF. För det började alltså med att Mathias Ranegie rullade in 0–1 efter mindre än tre minuter. Sedan hade MFF en boll i stolpen (som egentligen var inne, men det ska vi inte reda ut ytterligare), och får sedan en straff.
Den räddar den väldiga målvakten Tim, Markström nr 1 just nu. Och sedan sätter det igång; kvitteringen, de häftiga målen i början av den andra halvleken som leder fram till 3–1 och verkligen skakar Malmö FF och berör varenda människa med SIF-hjärta och de är några stycken.

Vi sätter i varje match betyg i skalan 3–2–1 på Sandvikens IF:s spelare. Det känns hur orättvist som helst lägga in värderingar där efter den här matchen. Alla var bra, en del var bättre – och några var absolut bäst. Ni har laguppställningen härintill, men Markström givetvis, den härlige vänsterbacken Jimmy Hansson som kan hamna var som helst i framtiden; amerikanen Stadler till höger, Andreas Sipuri till vänster...och, och, och...

SIF-tränaren Tony Andersson visste att han varit nära att bli tränaren för kvällen den här cupkvällen. Men han såg ändå rätt nöjd ut, och rätt stolt ut. Det ska han vara, för det är han som är mannen bakom det spelande lag som kanske förlorar nån match då och då, men vinner ändå på nåt sätt.
I alla fall i går.

När man skriver om Sandvikens IF i stora matcher, är det lätt att falla in i nostalgins tecken – för 20 000 på läktarna en gång, 21 säsonger i allsvenskan...men stopp. Verkligen stopp. Men inte i går. Inte i den här matchen. Inte i den här texten.
0–1 blev 3–1 som blev 3–3 som tydligen blev 3–6.
Jag är bara glad att jag var där. Inte för resultatets skull, inte för spänningens skull – utan för spelets!

Mer läsning

Annons