Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: Det var som att komma hem efter en lång resa

En korv för 15 spänn.

Två (det bara blev så) ni-vet-vad med nr 10 959 och 10 962.

1–0 efter 31 sekunder.

Hej elitserien. Hej Brynäs. Hej hockeysäsongen.

Det var som att komma hem efter en lång resa...det var lugnt, tyst och inget i kylskåpet.

Annons

Grundserien är inte slutspelet. Det skiljer en sommar och någon dimension till av själva sporten. Men varför jämföra. Det är så här det börjar. Nästan alltid. För bättre ynkliga 2–1 mot Växjö efter straffar än 9–1 mot Linköping 2007 – en säsong som faktiskt slutade i kvalserien.
Det enda som slog nån typ av (botten)rekord i går var publiksiffran på 5 247. Så få har inte sett en elitseriepremiär (eller hemmapremiär) i Läkerolen sedan den hette Gavlerinken. Då 2003 kom 4 816 och såg 3–1 mot Djurgården. Därefter 6 146, 5 947, 7 946, 6 517, 6 365, 6 500, 6 225 och i fjol 6 219 i 3–1-matchen mot HV71.

Det är populärt exportkommentatorspråk i teve att säga att matcher, lag och spelare ställer olika frågor därute.
Fullt möjligt, jag hör inget.
Det här var i så fall en match som inte gav ett enda vettigt svar. Inte för att jag hade väntat mig så många. En ishockeypremiär handlar mest om att tala om att det är igång, och efter sju-åtta-tio-elva matcher så ser man en tendens. Om det inte går käpprätt åt Hälsingland förstås.
1–0 som blev 1–1 som blev 2–1 och seger var väl egentligen ingenting. Men en tvåpoängare i alla fall.
I vissa vinklar såg det faktiskt ut som Honken spelade i en guldhjälm. Det var med största säkerhet inte så. Men han höll nollan tills bara 17 sekunder var kvar och var den som i alla fall ordnade poängläget och poängen till Brynäs.
Fast svaret på den frågan visste jag redan. "Honken" håller – det har han alltid gjort.

Den första kvällen i Läkerolen i övrigt visade upp ett hemmalag som utstrålade det självförtroende man har som mästare – i en period. Sedan utstrålade man ingenting alls, egentligen inte ens ointresse. Utan bara oförmåga att växla tempo, och att avgöra matchen. Man var inte bra, man var inte usla, man bara var med.
Chanser fanns nämligen, även om Växjö snabbt kom över baksmällan efter det första målet och...kanske inte direkt trummade på, men i alla fall hade fler skott på mål än mästarna.
Jag tyckte dock ändå att Daniel Widing, Jonas Nordquist och Sebastian Lauritzen såg ut som en rätt upphetsad kedja. Nordquist sumpade dock chansen att bli matchhjälte när han missade två jättechanser i sista perioden, och det var väl egentligen det som skilde Brynäs från tre poäng och inte de två som det blev.

Jag har dock sagt det förut, och jag gör det igen; Andreas Thuresson kommer att bli ett mycket spännande nyförvärv i Brynäs, när (inte om) oljan har blivit varm i kedjan med Järnkrok och Harju.
Nu avgjorde han med en rätt häftig straff, och i en privat mustaschkamp i Brynäs 100-åriga historia har jag just nu jämnt skägg mellan Thuresson och 80-talets sköna veteran Willy Lindström.

Det är bara vi i tidningskretsar i Gävle som tycker att Robert Rosén är ett jättekul namn på fjolårets skyttekung i elitsenen, men det beror på att en tidigare chefredaktör på Gefle Dagblad hette just så. Den Robert var nog aldrig nån större hockeyspelare, men däremot en publicist som visste hur man tog och gav en tackling. Utmärkte egenskaper överallt. Nu var jag dock mest nöjd med att Rosén (han på isen) inte hamrade in 2–1 i ett power play under övertidsspelet.

Vänliga kollegor på Örnsköldsviks Allehanda skickade en alldeles utmärkt och läsvärd bilaga med en förstasida på utlänningstemat i stadens stolthet – United Nations of Modo.
Tydligen har man dock glömt att importera ett försvarsspel. Det stod 0–5 borta mot Skellefteå en bit in andra perioden (1–5 till slut).

Mer läsning

Annons