Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: Dubbel-tack för det silvret

Det här går faktiskt att skriva en dag i London när solen skiner och bara lerduvorna står som spön i backen.

Ett silver är inte fågelskit i ett OS.

Verkligen inte.

Annons

Nu ska det handla om det där som vi sportjournalister alltid plockar fram, när någon som förlorat har vunnit igen eller kanske bara lyckats resa sig:
Revansch.
Den finns i verkligheten också.
Det var därför som Håkan Dahlby i tevesändningen, på frågan vad han ville säga till alla som har tvivlat, sa som det var:
Fuck you!
Bara så där, på intränad reflex – ett ordens dubbeltrap.
Sedan bad han om ursäkt.
Det behövde han faktiskt inte göra. Har man skjutit ned 49 duvor i en olympisk final och dessutom träffat och pulvriserat en egen, svart Pekingdemon får man faktiskt säga vad man vill.

Ibland blir det bättre än man tror när man kliver upp innan morgontidningen knappt är färdigtryckt, flyger till en OS-stad, tar sig genom säkerhetskontroll efter säkerhetskontroll till det stora presscentrumet och bara blir berövad tandkrämen och hårschampot när man försöker ta sig in bakvägen, checkar in i ett slitet studentrum och av bara nöden och farten fixar spolningen på toaletten själv – och sedan kastar sig på bussen som nån påstår går åt Royal Artillery Barracks-hållet.
I det tempot gick det.
Det fanns ingen tid att ladda om.
Men det hade Håkan Dahlby gjort. Och det räcker.

Håkan Dahlby är en udda fågel i Skyttesverige, och har nog tagits för en kaxig, lite storbabblande skåning och det var det han var när han före Peking pratade om att ta OS-guld och sedan knappt gjorde en skråma på kinesiska muren.
Efter det har Håkan Dahlby tydligen:
1) Skaffat en ny skjutstil (punktskott på den första, och sedan följa den andra duvan innan den haglas ned – enkelt va?)
2) Fixat med bössan.
3) Hittat bättre ammunition.
...samt 4, 5, 6 och lite till) med hjälp av landslagsledaren Claes Johansson skruvat på en ny skalle. En svenskt ödmjuk, med en segerhuva som plockas fram när det gäller på skyttebanan.

Förutsättningarna var egentligen perfekta, för även om 46-åringen lyckades ta sig vidare till dubbeltrap-finalen så låg han bara femma och hade tre duvor fram till medaljerna.
Det är omöjligt att ta in, säger experterna – så Dahlby vinkade och hejade glatt på åskådare och familjen före tävlingen och var så där avslappnad som man kan vara när man räddat äran och kan gå från tävlingen utan att behöva skottsäker väst.
Dahlby säger att han bara sköt duva för duva, precis som man ska göra. Det kanske inte går att göra på något annat sätt rent praktiskt – men det handlar om att leva i nuet den hundradel av en sekund som avtryckaren ska kramas in.
Det som skilde honom från de övriga var att han träffade och träffade, och bara missade ett enda skott under finalen medan övriga fem missade fem (även brittiske olympiamästaren, den 20 år yngre Peter Robert Russel Wilson)

Dahlby säger att han inte visste hur det hade gått förrän det var slut, men visste vad han träffat själv – och anade sig till vad de andra missat.
Och när det var slut, då var det slut. Eller egentligen tvärtom. Då började det. En revansch, en olympisk medalj. Pang-pang.
Det finns så många besvikelser som krälar omkring längs Themsens stränder att man som en enkel krönikor måste få bli svettigt glad när det finns en sannsaga om en silverskytt att trycka på knappen och skicka hem.
Dahlby sköt en perfekt final.
Efteråt, bland journalisterna, fortsatte Dahlby dubbeltrapandet. En fråga – pangpang. En fråga till – svarsvar. Allt med ett leende, en lättnad, en känsla att vara odödlig, en obesvärad skön kaxighet och all rätt till den.
Så där fortsatte det bara, tills han poserande med kungligheter och kläckte ur sig: ”Här står två prinsar och en skyttekung”.
Pang-pang.
Dubbeltack, Håkan.

Mer läsning

Annons