Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: En vändning som kanske är en vändning

Fyra–tre, 4–3, efter straffar mot Växjö.

Jag skulle inte byta resultatet mot 4–0, eller ens 8–0.

För om det ska komma en vändning, så måste den komma efter en vändning.

Och den här segern trillade in i en redan förlorad match, som var på väg att skicka Brynäs rätt ut i streckhelvetet.

Annons

Nu säger alla förstås: Det var inte New York Rangers Brynäs mötte, det var inte ens Skellefteå AIK – det var Växjö Lakers. Det var heller inte en riktig trepoängsseger, utan bara en sån där tvåpoängare efter straffar.
Jag hör, men jag lyssnar inte.
Därför att jag tror att vissa segrar i förlängningen är viktigare än andra.
Det här var en sån, för Brynäs hade inte vunnit i Läkerolen sedan 30 december 2012, 48 dagar sedan, 1 151 timmar sedan. Och laget hade totalt sju raka förluster som en blyväst innanför tröjorna.

Och som den kom till. Växjö hamrade alltså in den näst sista spiken genom att göra 3–1 i power play i den andra perioden med bara fyra förfärliga sekunder kvar.
Det är sånt som kallas psykologiska mål. Eller opsykologiska.
Klart var i alla fall att Växjö i den tredje perioden mest kunde ägna sig åt att spela av den här matchen, och var bara nån snedstuds från att göra 4–1 också.
Brynäs försökte. Men inget hände, precis som inget hänt på oerhört länge.

Och sedan...där kom den där magin som man försökte producera och locka fram i tisdags mot Timrå med snudd på fri entré. En del av de 6 309 på plats i går hade redan lämnat läktarna för en bättre plats i bilköer – men de sista minuterna i matchen var för de riktigt troende och trogna.
Elias Lindholm reducerade till 2–3 i Brynäs andra power playmål för kvällen.
Och sedan!
Med tre sekunder kvar, i en självklart desperat och vansinnig kvitteringsjakt, får Sebastian Lauritzen in pucken framför Fredrik Norrena, och där står Jonathan Granström och vevar och viftar på allt som rör sig.
Just Granström, den galne hockeygrävlingen som jag trodde hade grävt ned sig i nåt gryt för resten av säsongen.

Fast den kvitteringen hade heller inte varit värd nånting, om inte Brynäs sedan vunnit straffläggningen.
I flera dagar ojade jag mig i efterhand över vilka spelare som lade straffarna i tisdagsförlusten mot Timrå. Eller snarare vilka som inte lade dem. Varför inte Järnkrok? Varför inte den, eller den?
Men strunt samma.
Nu var inte Brynäs nr 19 trött, trots att han spelade mest av alla hemmaforwards, han var heller inte desillusionerad eller sugen på att duscha först – han var Captain Ironhook och lyfte in en straff med en backhanddragning som gjorde Brynäs till en vinnare.
Vissa spelare måste kliva fram.
Granström gjorde det plötsligt; två mål på 48 matcher blev nu till fyra på 49.
Järnkrok gjorde det också, när kompisen och straffexperten Sebastian Wännström slog knut på sig själv i inledningen.

Jag såg Tommy Jonsson sträcka båda armarna i luften efter segern, men jag hörde också honom efteråt prata om segern som viktig – men inget att slå hål på isen vid Fnasket-i-plasket-statyn och bada för.
Han är för smart för sånt. Han vet marginalerna. Han har känt av motvinden.
En seger.
En vändning.
Fler segrar behövs – för att det ska vara en Vändning.

Nånstans på nyårsdagen inledde jag en förkylning som fortfarande inte har släppt greppet och parallellt har de svenska mästarnas formkurva pekat nedåt
Brynäs har dock varit klart sämre än jag.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här, eftersom jag fortfarande är hängig, men bra att nån piggat på sig i alla fall.

Mer läsning

Annons