Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: Lidberg brottade ned allt och alla

Ingen ryckig videosnutt på nån storbild som ingen domare bryr sig om.

Ingen domare som skruvar isär ägg, och hittar blå eller röda bollar.

Bara brottning.

Riktigt rysande rafflande och rättvis brottning.

Jimmy Lidberg lät till slut ingenting komma i vägen för hans längtan efter en OS-medalj

Annons

Två svenska brons två dagar i rad i en sport som stundtals påstås vara en total konspiration mot Sverige med kyrilliska bokstäver.

Men Johan Eurén gjorde det på egen kraft när han tog medaljen i 120 kg-klassen.

Jimmy Lidberg kom tillbaka efter en tidig förlust mot ryssen Totrov, och inte bara ruskade av sig besvikelsen över den utan hejade i smyg även på sin gamle motståndare. För när Totrov gick till final, gick Lidberg in i tävlingen igen.

Och som han gjorde det.

Med offensiv. Med vilja. Med kraft. Med självförtroende. Med en önskan om att ta den där medaljen som skulle göra honom till mer än Martin Lidbergs, världs-, Europa- och Let’s dancemästare, lillebrorsa.

Och det gjorde han.

Och det var så skönt att se nånting som verkligen var brottning igen, och där videoskärmen lyste svart men en svensk glänste i svett och brons istället.

Bronsmatchen fick den form som passar perfekt in på de sista sidorna i en gammaldags klippbok, en sån där som mammor sköter åt alla idrottsmän – jag har sett och bläddrat i några genom åren.

Vitryssen Tsimafei Dzejnitjenka vann första ronden. Lidberg låg platt till sin rondvinst i den andra. Och i den tredje hade motståndaren möjlighet att välja vad han ville göra under de sista 30 sekunderna – han valde att försvara sig på mattan.

Lidberg pressade ut mjölksyran genom öronen en sista gång, fick motståndaren i rullning och hej vad det gick – ändå upp på OS-pallen.

Jädrans vad jag skrek. Jag gör det ibland.

...tur att det är slut med herrbrottningen förresten. z-tangenten började bli utsliten redan vid Lidbergs återkvalmatch. Jag förstår verkligen att brottarna bara pratar om ryssen, vitryssen och han från Azerbajdzjan...

Grekisk-romersk stil? Eller grekisk-iransk. Eller något annat. För Iran har dominerat bland herrarna och vunnit tre av sju guld – bland annat just i Lidbergs klass när Rezaei vann mot ryssen Totrov som slog ut Lidberg.

I dag måste jag verkligen läsa Patrik Sjöbergs krönika i Expressen, för den måste ju handla om OS-finalen och om den ryske segraren Ivan Uchov.

En ryss som satt ett skandalrekord som inte ens Sjöberg varit i närheten av, och som nu vann OS-guldet genom att lyfta över alla andra.

Det trodde nog ingen när Uchov kröp omkring och letade efter sin tävlingströja inför ett hopp, men fick dra på sig träningströjan och hoppa i den tills han hittade guldlinnet igen.

Men det var ju ingenting mot den gången han hoppade i fyllan i Lausanne för fyra år sedan, och blev avstängd.


Sally Pearson! Det var där vi hade hoppats ha Sanna Kallur just den här kvällen (...jag tyckte nästan det var friidrottsplågeri att Kallur satt hos Pops och tvingades kommentera loppet).

Sarah Sjöström sjönk med en infektion.

Therese Alshammar med ett diskbråck.

Före spelen hade Sverige tre guldhopp. Nu har vi ett guld genom seglaren Fredrik Lööf, men i dag kan det andra komma.

Det vore en bragd av kanotisterna Markus Oscarsson och Henrik Nilsson om de kunde återvända till OS-pallen efter besöket där i Aten. Men guld, nja – kanske ett brons.

Men Rolf-Göran Bengtsson, han som bara kunde träna sig igenom en avgjord laghoppning i måndags.

Så det är där, i den kungliga miljön på Greenwich Park där till och med skräpmaten handlar om skaldjur och champagne på en nivå att jag blir avundsjuk och orolig för kollegor i skrivarbranschen, det kan hända.

Håll hovarna.

Till slut. Fel blev rätt. Taoufik Makhloufi fick springa 1 500 m sedan man hittat ett kryphål i reglerna (sjukintyg på 800 m, jojo) – och algeriern hittade alla möjliga luckor fram till guldet.

Mer läsning

Annons