Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: Slutsnackat - startdags!

Dagen före, lite över allt i Val di Fiemme.

Presskonferens på svenskhotellet vid niotiden på morgon; lugnt, städat – lite skratt och förväntan.

Lite senare på det norska residenset milen västerut; först de kvinnliga sprintåkarna på podiet (med Marit Björgen!), sedan de manliga åkarna med nån gammal världsmästare.

Och kl 14.15 i kaos och kamerablixtar: Petter Northug. The one and only. En enmanshow.

Annons

Jag skriver det här bara för att det finns favoriter...och det finns favoriter. Och så finns det alltså Petter Northug.
Hans lilla konstaterande i går var att han är här för att ta tre guld. Ett individuellt – och de två stafetterna. Han är självklart unik, eftersom han k-a-n vinna dagens sprintlopp – och han kan vinna femmilen (och allt däremellan, även om han kanske, kanske står över 15 km fritt).

Sprintfinaler i skidor har dock haft en tydlig tendens att avvika från friidrottens – där Usain Bolt vinner bara han håller sig kvar i blocken tillräckligt länge för att höra startskottet.
I sprintskidåkning händer det alltid något man inte tror, eller nån ens nämnt.
Och framför allt har jag lärt mig att allt snack om att just den här mästerskapsbanan är oerhört speciell till slut bara blir slasksnö – när skidåkarna själva har raderat ut alla höjdkurvor och hårnålskurvor.
En ryss som heter Nikita Krijukov gjorde det genom att fläska på i den sista uppförskörningen i Vancouver-OS.
Och Marcus Hellner, han döpte ju en hel backe på baksidan av Gratishaugen i Holmenkollen, låt vara att den aldrig blivit officiellt accepterad som Hellnerbacken i Norge.

Nu kallas VM-banan i Val di Fiemme för mycket krävande, men med ett så långt upplopp att det gäller att forcera mot mål till sista stavtag.
Jönsson visade både lugn, och viss nedtoning, dagen före den nya Chansen att bli historisk.
”Jag har varit favorit förut i mästerskap och jag har inget guld, så visst kan man misslyckas. Det är medaljer det handlar om. Jag har ju aldrig tagit ett silver heller, det skulle vara bra det också.”
Allt med ett Jönssonleende med antydan till total fokusering därbakom, och han ställde upp på norska Verdens Gangs hålli-gång-journalistik genom att skicka en hälsning till Petter Northug: ”Hej Petter. Jag önskar dig en bra tävling. Puss Emil.”
Northug skickade ingen puss tillbaka, bara en lite kylig analys om att banan kanske egentligen passade Teodor Peterson bättre än Emil.

Trots att Jönsson kallas favorit, verkar dock alla jag pratat med och träffat eniga om en sak.
Störst favorit är den regerande olympiske mästaren Nikita Krijukov, som faktiskt aldrig gjort en individuell start i ett VM, som har den överljudsfart som kan kasta honom över den sista viadukten in på upploppet.
Själv funderar jag över att det inte alltid är sprintspecialisterna som tar hem just sprinten, utan att distansåkare ofta behärskar serien av lopp som krävs bäst. Speciellt på en bana som den här.
Därför är även Alexej Poltoranin, Kazakstan, ett extremt intressant namn.
Och varför har jag fått för mig att kanadensaren Len Valjas är en skummis, och alla vet ju att Teodor Peterson är en svensk som nämns med respekt.
Och, och, och...

Emil gör sin fjärde mästerskapsstart, och har självklart allting som krävs. Han har rutin, han har härdats, han vet att allting inte handlar om just i dag – men också att det är möjligheternas lopp eftersom han verkligen är just Emil Jönsson.
Han har allt.
Utom mästerskapstiteln.
...jag märker att jag borde ha skrivit något om vädret – för även om det var sol i går så kommer det ytterligare en motståndare inrullande över Dolomiternas toppar – snö.
Den kan kullkasta alla tips.
Den också.

Mer läsning

Annons