Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: "...till slut vinner SAIK alltid stort!"

Jag säger som den gamle världsstjärnan på 60- och 70-talet Bempa Ericsson alltid sa:

"Bandy är ett lustigt spel. 22 män jagar en liten boll i 90 minuter – och till slut vinner Sandvikens AIK stort".

Annons

Den som besökt Norra ip, Jernvallen eller numera Göransson Arena vet att är det nånstans som det kan stönas, gnällas och muttras så är det där Sandvikens AIK spelar.
Här kom alltså de regerande svenska mästarna ut till match mot nykomlingen Ljusdals BK, och ställde upp för avslag.
Och stod så i de första 45 minuterna.
Ungefär.
Jag hörde faktiskt gnisslet av en gäspning rakt över isen från andra sidan av det här vackra, men tyvärr alltid så tysta bandytemplet, mitt i ett spelavbrott.
Men ändå, min ungdoms bandyidol Bempa, han spelade ju för första och främst för Falu BS (men har faktiskt gjort en säsong i Huge!), hade rätt:
"...till slut vinner Sandvikens AIK stort."
9–3 är stort, lagom stort i alla fall. Godkänt också, om man ska ge sig in i nån typ av betygsskala.

Jag tänker inte dramatisera den här kvällen i Sandviken där 1 759 såg på (jag tror det var en enda Ljusdalssupporter) med att skriva att guldtränaren Peter Isaksson var skakad, chockad eller hel- eller halvgalen i paus.
För bara några sekunder före paussignalen gjorde Dennis Henriksen 3–2, efter en halvlek där Ljusdal hade tagit ledningen med 0–1 och kvitterat till 2–2 på straff.
Sedan hade SAIK pratat eller skrikit sig fram till en ny, mer avancerad färdplan – och det fanns plötsligt inga ytor för Ljusdal, utan istället gick det snabbare och lite mer rakt på sak för hemmalaget.
4–2, 5–2, en missade straff, sedan 6–2 – och matchen var avgjorde och skulle bara spelas av.

Ett tag i första halvlek trodde jag nästan att Isaksson hade beordrat nån typ av specialträning av det som på bandyspråk heter lyft, men som vi vanliga dödliga kan beteckna som lyrpass.
SAIK, som jag nån gång förra vintern efter den där enorma uppvisningen mot Edsbyn kallade för Barca on Ice, vill ju spela sig fram längs isen med många passningar – men vill även förkovra sig i det här dödliga, alternativa anfallsvapnet.
Nu damp det ned 5–6 bollar, främst mot Christoffer Edlund, som mest var spridda skurar. Först i andra fick Edlund ned en, och gjorde 6–2.

Kapten Edlund förresten. Det blir godkänt där också. Varken mindre, eller mer. Tre mål, tre av de sex första när matchen fortfarande lever, är tre viktiga mål.
Fast lite hämmade verkar han ändå vara av en stelhet i ryggen, eller liknande. Ny busstur mot sydväst i alla fall, när SAIK på söndag har IFK Kungälv på Skarpe Nord (där har ni ett riktigt häftigt namn på en arena som alla fruktar förresten – vem blir skrämd av att åka till Plustjänster Arena i Motala).
Kungälv fick förresten ge sig med 3–5 mot Västerås i går, men imponerade stort i World cup för två veckor sedan.

Jag har faktiskt inte tippat, men så här går det i elitserien: 1) Villa-Lidköping, 2) Edsbyn, 3) SAIK, 4) Kungälv, 5) Hammarby, 6) Västerås, 7) Bollnäs, 8) Vänersborg (till slutspel)...9) Gais, 10) Broberg....11) Vetlanda, 12) SIrius, 13) Ljusdal, 14) Motala (till kval). Final: SAIK tar sig till Friends Arena – och möter Villa eller Edsbyn.
Hur det går? Trea raka SM-guld är svårt – men att ta sig till Friends arena vore häftigt av SAIK, och jag vill ju dit. Vem vill inte det?

Även om jag stack in näsan i Göransson Arena under World cup, hade jag förträngt hur kallt det är att se bandy inne. Det kanske blir bättre när det blir vinter. Eller när SAIK börjar anstränga sig. Eller när jag klätt mig bättre. Eller när jag slutat gnälla på allt.

Mer läsning

Annons