Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tur? Nej, kultur - vinnarkultur!

Den här krönikan skulle egentligen kunna handla om vad som helst.

Men jag tror jag skriver om det jag aldrig trodde jag skulle få skriva om.

Om Dansken.

Den helt oväntade, men absolut inte motvillige, svenske mästaren i bandy

Annons

Det måste vara det här som är vinnarkultur, det där nästan övernaturliga som tar sig genom svettdränkta tröjor och fastnar i ett omklädningsrums väggar, i bussäten och som är guld värt.
Det är egentligen bara från en sån miljö som man kan gå ut och hojta på Årsundavägen bara för att det finns en plats ledig på en träning, och få med sig en 27-åring in och sätta på honom den stolta tröjan med S-märket och så är han redo att bli mästare när som helst.
Det är som vilken som idrottssaga som helst.
Det är en Rockyhistoria.
I det här fallet kallar jag honom Dansken.
Hade SAIK varit en vanlig klubb hade han suttit i en soffa och småslumrande sett på finalen, och hade Jesper Hvornum varit en vanlig man hade han suttit just i den soffan och bara drömt om att få vara med.
Nu såg jag honom storspela och hålla nerverna, klubban och skridskorna i styr, och bara vid ett tillfälle på Studenternas is vara helt förvirrad. Det var när lagkompisarna dansade jenka uppför trapporna till hederstribunen, guldmedaljerna och SM-bucklan. Då visste han inte den rätta vägen, utan fick klättra över en reklamskylt, flytta på några funktionärer och kom springande bakvägen.
Fast det där sista var väl passande, det var ju så det gick till när Dansken kom till bandyvärlden.

Vilken final. Igen.
I fjol kom SAIK med ett Dream Team till Studenternas, och vann på ett turmål och en offsideavvinkning som man fortfarande muttrar om i Bollnäs.
Nu kom man till Studenternas fast man kanske egentligen inte skulle ha varit där.
För så här det. Man glömmer så fort.
Man glömmer att de stora stjärnorna lämnade SAIK för ryska rubel, man glömmer att SAIK inte alls var favorittippat när säsongen började och man glömmer att Christoffer Edlund egentligen inte ens skulle ha varit med efter sin hemska fotskada.
Man glömmer egentligen allting, därför att SAIK är SAIK och en fruktansvärd segermaskin och en självklarhet i svensk bandy.
Det är därför som SAIK höll undan trots att Villa, utan ett enda SM-guld, till slut bara var Joel Othéns högra hand från att kvittera och tvinga fram en förlängning.

Man glömmer också att SAIK är Sveriges yngsta lag, och troligen fick smuggla in 16-åringen Erik Pettersson på banketten på Uppsala slott.
Man glömmer till och med bort att den här nr 24 i SAIK heter Mikael Nilsson och inte Patrik Nilsson, när killen skjuter 1–0 redan efter 49 sekunder.
Man glömmer också att den här matchen var slutspelad när det stod 3–0 efter tretton minuter och 5–1 i paus.
Man glömmer också bort att finalen spelades på en is som egentligen inte bar Daniel Berlin, men han är Årets man så han struntade i det.
Det är bara en sak som man aldrig ska glömma. Sandvikens AIK stängde Studenternas för den här gången genom att ta sitt åttonde SM-guld.
För andra gången i modern tid försvarade man också en mästartitel, och det mot en ny motståndare och med ett rätt nytt lag och för all del även en ny tränare i Peter Isaksson.

SAIK hade
alltså 5–1 och 6–2, men Villa fick sin chans när utvisningarna gjorde att SAIK-spelarna satt i små travar i utvisningsbåset och bara fick försvara sig – och att det blev spänning in i det sista får väl svensk bandy vara tacksam över.
Villa kom så nära som 5–6, men sedan var det alltså Joel Othéns högra hand eller någon annans högra hand som gjorde att SAIK höll undan – precis som Daniel ”Zeke” Erikssons sista skott i karriären i fjol styrde via en Bollnässpelare i mål.
Tur? Kanske.
Jag väljer istället att kalla det vinnarkultur, något man numera har i den stad som så länge var den värsta av förlorare i svensk sport med misslyckade allsvenska fotbollskval och ständigt förlorade SM-finaler i bandy.

Mer läsning

Annons