Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tyrannosaurus fbk verkar odödlig

Man ska inte väcka odjur. Helst ska man inte släppa in dom i stan heller, och absolut inte i ett slutspel.

Annons

Brynäs mot Färjestad är svensk hockeys vackraste framtid och nutid mot en kvarleva från förr, en art som krafsar sig ur sitt ägg när det blir mars och slutspel.
Tyrannosaurus fbk har vaknat.
Och tyvärr – det var inte odjuret som drabbades av sudden death i den första semifinalen.

Nu tog det här slut, mycket snöpligt, mycket tvärt och mycket tungt efter 3,23 i den andra förlängningsperioden när Patrik Lundh rakade rakade in en retur framför en till slut hjälplöst simmande Niklas Svedberg i Brynäsmålet.
Detta efter en lite oväntat inledningen på den här semifinalresan.

Och det var inte de tre närmasta framröstade och även självutnämnda busarna och slutspelskrigarna Martin Sevc, Jonas Frögren och Sanny Lindström som stod för knockouterna.
Det behövdes inte.
Propparna som sänkte Brynäs hette 1–1 och 1–2 när Brynäs blev överspelat – och så självklart helt förrödande 2–3 där i sudden death.
Det var målen som kändes för Brynäs. Inte tacklingarna, inte käftande på isen, inte något varken småfult eller storfult.
Därför en riktigt bra slutspelsmatch, där nu Färjestad åker hem och sätter på en kanna kaffe i Löfbergs Lila Arena medan AIK (A-I-K) faktiskt skickade in i alla fall en förhandsanmälan på en SM-final med sin 4–1-seger på bortaplan mot Skellefteå.

Duellen Brynäs–Färjestad har pågått sedan urminnes tider, sedan matcherna sändes i svartvitt (om de sändes) och sedan Sven-Ingvars kändes ungt och fräscht.
Det står 12–9 i mästartitlar, men svänger vi över i elitseriens tidevarv faktiskt 9–5 till Färjestad i guldhjälmsamlande och det är ju faktiskt så att Karlstadklubben lett utvecklingen under 2000-talet.
Utan Löfbergs Lila Arena, hade Gavlerinken varit Gavlerinken.
Och dinosaurien tyrannosaurus fbk verkar ha haft käftarna i Brynäs sedan Krobbe Lundberg hade lekstuga en marsdag 1977 och Brynäs vann SM-finalen i Gavlerinken med 9–3.
Sedan dess har Färjestad mumsat i sig allt; en semifinalserie –86 (11–2 i den avgörande matchen), en ny –90, en kvartsfinalserire säsongen efter – och tre tunga, grymma kvartsfinalserier under 2000-talet.
Fyra guld på åtta finaler bara sedan Brynäs tråcklade ihop sin senaste mästarvepa –99 och efter det mest vegeterat på poäng i kvalserie känns det som.
Till slut dör dinosaurien ut.
Men den kan behöva lite hjälp på traven.
Eller hur?

Simon Bertilsson var tillbaka. Han behövs. Alltid.

Andreas Dackell klev av efter bara något byte. Jag är rädd att den 39-årige kroppen aldrig mer vill göra det som en fortfarande ung hockeyhjärna säger.
Det finns också en allt mer tydlig mental risk i att lagets kapten värmer upp, äter lunch, kommer till match, sätter på sig tröjan med C och går ut på isen – och åker av innan någon ens har hunnit hoppats att det ska hålla hela matchen den här gången.

Det såg mycket otäckt ut när Sebastian Wännströms klubba i en tät situation framför mål stack innanför Färjestadsmålvakten Christopher Nihlstorps ansiktsmask och tydligen träffade ena ögat.
Jag kan bara hoppas att det inte är allvarligt.

Tommy Jonsson höll inte igen i matchslutet och sudden-förlängningen. Han kastade in och matchade de friskaste, fräschaste och mest fruktsamma hockeygener som avlats fram i 026-regionen det senaste kvartsseklet.
Jag tycker faktiskt det borde ha gett seger, och tänker på den där tokräddningen som inkastade Färjestadmålvakten Fredrik Pettersson-Wentzel gjorde i första förlängningsperioden.
Det var inte old school, eller new school – den var överkurs.

Mer läsning

Annons