Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vinnarskalle måste vara något bra

Vinnarskalle är bra. Vinnarskalle är positivt. Vinnarskalle ska man ha.

Vad det handlar om, egentligen, är ju dåliga förlorare. Det är bara det att nån hittat på ett roligare namn.

Annons

En vinnarskalle hatar att förlora, om det så är plockepinn.
Alla elitidrottare hatar att förlora, det kommer med yrket, men det finns naturligtvis grader i helvetet. Vinnarskallarna är inte svåra att känna igen, det är oftast dom som omringar domaren efter slutsignalen, eller är grinigast i omklädningsrummet, även när det gått en stund.

Jag tänker på det där när jag står ute på gatan och lirar landhockey med mina tvillingpojkar, fyra år gamla. Tvilling A bryr sig inte alls hur det går, han vill att det ska vara träning och ingen tävling. Tvilling B har en lite annan inställning. För att yttrycka det milt.
Kanske skickar jag fel signaler när jag säger: ”Du vet väl att det viktigaste inte är att vinna, det viktigaste är att vinna stort.”

Vid ställningen 9–9 tänker jag i alla fall att jag ska lära honom något om livet, något han kan ha nytta av, något han kommer tacka mig för i framtiden. Grabbarna är Brynäs. Jag får vara Italien, eller om jag har riktig otur, Djurgården.

Men i stället för en patetisk målvaktsinsats av den italienska målvakten gör jag det som varje annan småbarnsförälder drömmer om i samma situation – jag sätter den i krysset. Stenhårt. Springer ett ärevarv runt bilen, går ner på knä och skriker ”SM-guuuuuuld!” allt vad jag orkar.

En av dom skrattar. Den andre ligger redan på trottoaren. Tårarna sprutar. Och han kvider, så det skär i hjärtat. ”Jag förlorade, Brynäs förlorade. Brynäs förlooooorade.” Han vill inte resa på sig, och jag ser Årets pappa-pokalen flyga all världens väg.
Tänker att det går över. Det gör det inte. Så jag kryper till korset, sätter mig bredvid, petar på honom och säger: ”Du, vi har inte spelat finalen.”

Så då gör vi det, spelar finalen. Han vinner klart med 10–3, allt är frid och fröjd, och vi går in och fikar.

Tänker att han måste ha vinnarskalle, och det är ju bra. Den brutala verkligheten får han upptäcka själv.

Erik Illerhag

Mer läsning

Annons