Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sprakande intensiv festivalstart

Invigningskonserten, onsdag 29 juli
Musiker: Carron/ Enoksson/ Widlund, Navarra String Quartet, Stefánsson/ Klingberg, Ovchinnikov, Arctia Piano Trio
Verk av Martinu, Ravel, Thórarinsson, Beethoven och Mendelssohn

Annons

Kammarmusikfestivalen inleds så det gnistrar och sprakar av musikalisk kreativitet och energi. Här presenteras festivalens huvudaktörer och vilka musiker de är, det bådar mer än gott. Först festivalens konstnärliga ledarduo Tobias Carron, flöjt och Mats Widlund, piano tillsammans med Per Enoksson, violin. De framför tjecken Martinus Madrigalsonat från 1942. Ett verk inspirerat av engelska madrigaler och namn som Gesualdo, en särling känd för sitt experimentella förhållande till musik. Första satsen illrar av energi, stämmorna jagar i halsbrytande akrobatik. Trots en lyriskt seglande flöjtstämma är här mer rytmik än melodi.

Andra satsen inleds med pizzicatorytm över vilken flöjtmelodin välver lugn, pianot lägger klanger därtill. Så följs violin och flöjt i märkliga snirklar, med tydliga influenserna från Gesualdos gåtfulla harmonik. Ur växlande lugn och oro växer en svingande känsla som ökar till vilt fyrverkeri.

Glada, unga Navarra String Quartet bjuder på Ravels första stråkkvartett från 1903, bland den vackraste och mest spännande kammarmusik som skrivits. Det börjar stilla och böljande för att snart förtätas dramatiskt i intensivt samspel. Stämmorna vajar och vindlar, cellon droppar bastoner.

Det välkända temat, enkelt och aningen sentimentalt, målar sensommarstämning, frodig växtlighet, fauner och dryader. Andra satsen oroar med dansande pizzicato och extatiska utbrott. Det balanseras med dov, känsligt dröjande skönhet i tredje satsen, på samma gång glödande och skuggig, hela tiden med bibehållen spänning. Sista satsen är ren energi. En rytmisk dans bryts ner i små virvlar och samlas ihop i större, svängande former igen.

Efter paus med fika under molnfri himmel, ett något lugnare stycke: islänningen Thórarinssons Sonat för klarinett och piano. Thórarinsson studerade komposition för Hindemith, vars ande anas här. Det handlar om ett musikaliskt samtal mellan Ann-Sofi Klingbergs piano och isländske Hermann Stefánssons klarinett. Stämmorna promenerar sida vid sida, bestämt, så mer frågande i en öppen harmonik bortom dur och moll.

I andra satsen bär först klarinetten melodin, så pianot, kviller och rop växlar med långa linjer. Tredje satsen snabbare, energiskt studsande, ändå pratmusik med två tydliga röster, en luftig, en klangfull, båda energiska, bestämda på sin sak.

Mot slutet blir det spännande jazzigt med pianots svängiga nedåtlöpning och klarinettens korta studs.

Så baxas flygeln till scenens mitt, och bort med notstället! Ryske pianisten Vladimir Ovchinnikov serverar oss Beethovens Eroicavariationer på ett sätt vi sent ska glömma. Han tar genast ut svängarna: skarpt i basen: bang! Och mjukt, melodiskt i höger hand. Bubblande energi och kraftnerslag står mot de lika typiskt beethovenska, rara melodiavsnitten, det är lekfullt och underhållande fast pianisten ser allvarlig ut.

Han har en minst sagt ovanlig stuns i vänsterhanden, en sympatisk rättframhet i spel och framtoning plus rejält med temperament och känslighet som gör att han förmår sammansmälta det bombastiska med det lyriska, det sorgmodigt mjuka med det studsande barocklika, ja alla kvaliteter detta mästerstycke rymmer.

I paus före sista akten måste flygeln stämjusteras, inte konstigt.

Sist hör vi ett av Mendelssohns populäraste kammarmusikaliska verk, Pianotrion från 1839, med särskilt avancerad pianostämma. Unga, nordiska Arctica pianotrio spelar.

Jag har lyssnat lite på verket på nätet, tyckte det lät mesigt och jag ska erkänna att jag aldrig varit något större Mendelssohn-fan. Men jag får på nöten nu: det här låter rent fantastiskt: tätt, intensivt med dynamisk uttrycksfullhet och dramatisk nerv.

Särskilt intressant är det att iaktta pianist Tiina Karakorpis mimik och plastik: varje artikulerad stämningsskiftning tar sats i hennes ansikte och kropp och det handlar inte om några choser, nej, det är på riktigt, raka rör.

Det är kring pianostämmans uttrycksfulla stomme allting rör sig, från den första passionerade satsen till den andra som inleds vänligt för att utvecklas i full intensitet.

Tredje satsens snabba böljande attacker och rytmiska betoningar bryts i den fjärde i murrig moll. Men snart studsar och svider violinen i snabb attack före mer dämpat cellopizzicato och ett litet trippande före den verkliga finalens frenesi och kvällens allra sista, dånande applåd.

Camilla Dal

”Jag ska erkänna att jag aldrig varit något större Mendelssohn-fan. Men jag får på nöten nu: det här låter rent fantastiskt: tätt, intensivt med dynamisk uttrycksfullhet och dramatisk nerv.”