Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stående ovationer, förstås...

Knökfullt, extrastolar bärs in, hög förväntan bland publiken, kanske inte minst på norrmannen Knut Reiersrud, mannen som är en häxmästare på sin gitarr och med både blues och folkmusik djupt in i själen.

Annons

Och på Eric Bibb förstås, bluessångaren med den varma, honungslena rösten som bott 25 år i Sverige men som har rötterna djupt in i den amerikanska söderns bluesmusik.

Vem annan än Ale Möller skulle kunna bjuda på en sådan trio här i Gävle, där han nu går in på sista varvet som Artist In Residence? Han har bara en konsert kvar, den 21 november med fyra fantastiska röster, från Mongoliet till finska lappmarken. Missa inte den.

Kvällens trio, Ale och hans blueshjältar, träffades första gången i måndags, spelade i förrgår på Stallet i Stockholm. Och i dag har Knut och Eric redan åkt hem till sina respektive hemländer.

Att det skulle låta som om de aldrig gjort annat än spelat tillsammans är inte förvånande. Så brukar det vara i Ales sällskap. Han vill att vi ska älska honom, och det gör vi förstås. Innerligt!

Ale är en generös person med stort hjärta som sprider en innerlig och varm stämning kring sig.

Efter två timmars varierad musik går man hem med bomull runt hjärtat, efter att ha klappat, stampat och till och med fått sjunga med.

De tre sitter på scenen iförda hattar i varsin färg, Ale beige, Eric svart och Knut röd. Det är nästan allt som de flesta av oss ser av musikerna, om man inte råkat få plats längst fram. Ändå känns lokalen rätt och det är skönt att se skymningen utanför sänka sig till mörker.

Och inledningen är magisk. Knut drar en stråke över sin gitarr så att hela salen vibrerar. Så kommer klockklanger in och plötsligt låter det som kossorna på väg hem till fäboden.

Sen tunga bluesrytmer, Ale på dragspel, känslobyte, rymtskifte. Det blir en mycket varierad konsert som till och med innehåller en vals, om än haltande.

Att Eric Bibb är en benådad songwriter får vi många prov på, bland annat hans egna låtar ”New Home”och ”Right In Time” men han för också traditionen vidare från den äldre generationen bluesmusiker, som när han sjöng ”Going Down Slow”, en klassiker som Ray Charles spelat in eller ”Flood Water” som handlar om när Mississippideltat svämmade över på 20-talet men som får Eric att tänka på orkanen Katrina som drabbade New Orleans.

Knut, som har spelat med storheter som Buddy Guy och Otis Rush, framförde kvällens mest drastiska nummer, hans egen speciella hyllning till norsk folkmusik, ”Silvertun”. Till slut ligger han på golvet medan gitarren spelar dödsryckningar. Men se, det tar sig. Dödsryckningarna övergår i mer hoppfulla tongångar.

En av höjdpunkter var när de tre sjöng i falsett ”Blinded By Love”, skönt sentimentalt.

Och som vanligt använde Ale sig av sin imponerande förmåga att spela alla sorters instrument, från mandola och bouzoki via dragspel, trumpet och flöjt till något som såg ut som en hemmagjord orange vattenslang.

Och heller kunde han inte låta bli musiken som ligger hans hjärta så nära, den grekisk och på senare år även den västafrikanska.

Stående ovationer förstås, men vi fick nöja oss med två extranummer. Fler hade trion inte kunnat repetera in.

KERSTIN MONK