Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stämningsfullt med en nytänd barnstjärna

Där som sädesfälten böja sig för vinden, står nån jäkel där och böjer dom tillbaks…
Ja, det är lätt att tänka på den travesterande frasen när man ser fotografen Hoyte van Hoytema med team frossa i bilderna från den idylliska landsbygd dit den drygt nioåriga flickan förvisas när övriga familjen åker till Tanzania för att arbeta åt SIDA. Den övergivna flickan är rödhårig, blek, tunn som en ärtskida och har sorgsna ögon. Men som hon gör rollen, Blanca Engström! Vad månde bliva av denna talang utöver det vanliga. Utan hennes suveräna spel hade den här filmen fallit platt till marken. Någon skrev att det förmodligen är den bästa insatsen av en svensk barnskådespelare sedan Anton Glanzelius i "Mitt liv som hund". Jag instämmer.
Flickan lämnas till sin faster, som är allt annat än ansvarstagande. Snarare en egotrippad partybrud som tränar golf i vardagsrummet och har nära till flaskan. Så fel det kan bli! Flickan får klara sig själv och använder främst sina ansiktsuttryck och hela sitt kroppsspråk till att låta biopubliken följa sina upplevelser och utforskningar av livets mysterium och sina drömmar..
Det är ömsom gulligt, ömsom melankoliskt med långa pauseringar för tid till eftertanke, men regissören Fredrik Edfeldt lyckas hålla stämningen på ett bra sätt rakt igenom. Storyn är tunn och knappast trovärdig till fullo. Leif Andree spelar som vanligt över i sin tölproll men det är som sagt barnen som gör den här filmen sevärd.