Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stigbygeln är en kinesisk uppfinning...

”För fyratusen år sedan när vi inte ens kunde läsa, kände kineserna till alla de verkligt användbara saker som vi skryter om idag”. Kinesiska skriftspråket skapades för 3000 år sedan och är sig likt än idag. 500 f Kr tillverkade kineserna smidbart järn, hade vändskiva på plogen och bröstselar på hästarna – 1000 år före européerna. Den första tryckta skriften Diamantsutran är kinesisk; 600 år äldre än de första europeiska tryckta skrifterna. Kinesiska hängbroar och segmentbågbroar saknar motstycke i civilisationens historia, många av dem – uråldriga, uråldriga, finns kvar. Med en avancerad kompass seglade kineserna runt Godahoppsudden hundratals år före européerna. Stigbygeln som är essentiell för människans utveckling, inte minst militärt, är en kinesisk uppfinning.

1942 reste brittiska vetenskapsmannen Joseph Needham som var övertygad om att kinesernas bidrag till den gemensamma vetenskapen var större än andra folks, till Kina för att ta reda på varför Kina trots sin vetenskapshistoria och sin moderna intelligens halkat ner i fattigdom och underutveckling istället för att vara fortsatt världsledande i utvecklingen, och det blev Needham som öppnade västs arroganta och rasistiskt överlägsna självberöm för det som faktiskt är Kinas underbara tusenåriga vetenskap. Över 5000 mil reste Needham genom det obehagliga klassamhälle Kina var vid den här tiden med utbredd svält, misär och sjuklighet, vilket berörde Needham som övertygad socialist illa. Senare blev Joseph Needham trogen anhängare till den kinesiska revolutionen och Mao Ze-dong.

Forskningsresorna genom Kina resulterade i ”Science and Civilisation in China”, ett bokverk på 24 band; första bandet som strax blev en klassiker, kom ut 1954 ”en av de största intellektuella prestationerna någonsin”.

Winchesters vingliga journalistik gör boken om Joseph Needham svåröverskådlig och lite banal, men ”Mannen som älskade Kina” är trots uppenbara brister – frånvaro av fotnoter! – fortfarande läsvärd. Tveksamheter uppstår dock i de kapitel som handlar om undersökningarna om eventuella amerikanska krigsförbrytelser under Koreakriget där Winchester inte gjort sina efterforskningar grundligt. Tidigt under Koreakriget anklagades amerikanerna för att använda bakteriologiska stridsmedel mot inte bara Korea utan också mot Kina. ”Internationella kommissionen för undersökning av fakta rörande bakteriekrig i Korea och Kina” bestående av oberoende forskare och vetenskapsmän från sju länder tillsattes; Joseph Needham ledde kommissionen vars slutsatser var att amerikanerna systematiskt spridit sjukdomsalstrande bakterier i Korea och Kina. Samma slutsatser ligger till grund för ”Internationella demokratiska juristassociationens” rapport där de amerikanska krigsförbrytelserna i Korea stämplas som folkmord. Bakteriekriget finns noggrant dokumenterat och Winchesters påstående att det inte ägt rum motsägs inte minst av Endicott & Hartman i ”The US and Biological Warfare” (1999) där en noggrann genomgång av fakta presenteras. Endicott & Hartman stöder sig på bland annat Joseph Needhams undersökningskommission.

När Joseph Needhams rapport släpptes 1952 under en period av paranoid kommunistskräck, blev han fullständigt skandaliserad. Väst avskydde Kommunistkina och kommunisterna i Korea – Needhams påstående att amerikanerna gjort sig skyldiga till brott vilket innebar stöd till kommunisterna stämplade honom som förrädare och omintetgjorde nästan hans karriär – ”för att han fullgjort sitt uppdrag”. Jan Myrdal skriver: ”Vem mer än jag minns de hederliga som blev offer?” i frågan.

Needham fick inget svar på sin fråga om Kinas avstannande utveckling, och antagligen är det så att för Kinas del med dess långa historia spelar några århundraden i dvala ingen roll. Nu är Kinas rymdprogram ikapp, jätten rör på sig. Igen.