Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stillsam väntan

Annons

En vinter på Ibiza

ellerströms

Varför söker sig människor till öar? För att de likt huvudpersonen i en av D H Lawrence´s böcker längtar, och tror sig kunna finna, isolering och ensamhet? Eller för att de som Odysseus irrande söker sitt hägrande Ithaka, hemlösa i själen? Vad är det som är så lockande med just öar?

En vinter och lite mer därtill på 1950-talet bodde Lasse Söderberg på Ibiza. Det var under Francos diktatur, långt före massturismens epok när allt kom att förändras i en utslätande riktning. Vinet var fortfarande billigt och livet enkelt i Spanien, bara man lät bli politiken.

Söderberg hänger på kafé, umgås med konstnärs- och författarvänner utan att romantisera, skriver en strof någon gång ibland, filosoferar utan att bli högdragen. En väntans tid – utan att han riktigt vet vad han väntar på. En tid utan större dramatik, i stort sett befriad från passion och sorg.

Söderberg delar dagar och säng med en kvinna, men avslöjar inte mycket om deras förhållande.

En bra tid. Så där som till synes händelselösa tider kan vara bra. Kanske kunde man kalla dem inkubationstider, skapandets latensperioder.

Man ruvar på något, utan att kunna säga vad det är. Det visar sig så småningom. Eller inte.

Söderberg förmår berätta om sin Ibizasejour på ett stillsamt sätt och utan övertoner, som föder längtan efter just det enkla livet – på en ö. Vinden doftar rutten tång och vågorna skvalpar. Man är omsluten av vatten, som vi var första tiden i livet och som påstås vara den lyckligaste tiden vi får.Kanske därför som öar lockar och drar…

Det är långt från den febrile och hårddrickande resenären Hemingway.Anspråkslöst och nedskruvat. Sympatiskt. Söderberg är cool och avslappnad.

På Ibiza lämnade han en koffert i förvar, som han aldrig hämtat upp. Tänker heller inte göra det.