Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stone om polisåren

Mordutredaren Stone Eriksson har gått i pension. Mest känd för Gävleborna blev han under utredningen av tunnelmordet. Nu väntar trädgården och lek med barnbarnen.

Men först blir det ett samtal med kaffe och bullar på altanen om över 30 år som polisman.

Annons

De flesta minns Stone Eriksson som chef för våldsroteln vid Gävlepolisen. Han hamnade i blickfånget under några av de mest uppmärksammade utredningarna i Gävle, som taximordet och tunnelmordet.

Men dessa utredningar kom senare i Stone Eriksson karriär. Som så många andra inledde han sin bana i Stockholm, fast i en tid och i en polismakt som skiljer sig mycket från dagens.

Det var de första åren på 70-talet.

– Vi hade utsvängda byxor och långt hår. I dag kan jag inte begripa att vi fick se ut så där.

Polisonger var högsta mode och den första pinnen på den polisiära karriärstegen var inte att åka radiobil.

– Nej, det fick man avancera till så småningom. Först var jag vakt på ambassaderna. Därifrån gick jag vidare till fotpatrullering i ett eget distrikt, minns jag - Maria på Södermalm. l

Förhållandet till cheferna var stramare. I början på skiftet fick konstaplarna knacka på dörren till rummet där vakthavande befälet tronade bakom ett skrivbord. Sedan var det bara att vänta tills den höge chefen behagade att ropa "stig in".

En dag beordrades Stone Eriksson att göra en lägenhetsundersökning.

- De första vi såg var en död man i en soffa i köket. Sedan hörde vi ett kvidande. Det kom från en äldre kvinna.

Att undersöka en lägenhet och hitta en avliden person var inte jättevanligt då och är det inte idag heller. Men det är tillräckligt vanligt för att det ska vara rutin både för 30 år sedan och idag. Stone Eriksson funderar ett varv till på att det ändå skiljer sig åt.

– Vi stannade hos den där kvinnan hela dagen. Ordnade med värme och mat. Det var egentligen inte en polismans uppgift då heller, men vi gjorde det ändå.

Det fanns större utrymme för att ett annat bemötande, litet av en bredare roll för polismannen i ett mindre modernt samhälle där uppdelningen mellan yrkesgrupperna om vem som ska göra vad när inte slagit igenom fullt ut.

– Jag undrar verkligen om det vi gjorde den gången hade hänt i dag. Jag tror inte det. Försvann en patrull från de löpande insatserna på det sättet täckte andra upp.

Det "djupet" i polisleden finns inte i dag, när en handfull radiobilar bevakar ett hela Gävleborgs län.

- De åker ju omkring som skållade råttor, konstaterar den numera pensionerade kollegan på sin altan

Många poliser gör sina första år i tjänsten i Stockholm. Sedan vänder de hemåt. Det gjorde Stone Eriksson också.

Här kom han senare att hamna på våldroteln, för att så småningom bli dess chef.

Då, under 1999, brände det till, med utredningen av taximordet på taxichauffören Fredrik Almqvist och det kanske ännu mer uppmärksammade fallet med tunnelmordet.

Båda fallen bjöd på tvära kast.

- När vi gick till häktningsförhandling med en misstänkt för taximordet försattes den personen på fri fot. Vi tittade bara på varandra - vad är det som händer?

Stone Eriksson och spaningsgruppen var övertygade om att man hittat rätt gärningsman. Det var en 25-årige kamrat som slog ihjäl en taxichaufför i hans bostad i mars 1999.

Men en utredning är ett spel och det verkade som att polisen spelat för högt.

- Vid en häktningsförhandling visar man inte alla kort lägger fram så mycket bevis som man tror räcker till häktning. Resten kan man behöva under förhören.

Åklagaren Christer Sammens stöd blev avgörande.

– Han sa att vi skulle titta på allt vi hade. Efteråt stod misstankarna fast. Vi fick tillstånd till husrannsakan.

Nu kom genombrottet. I 25-åringens lägenhet hittades mordoffrets klocka.

– Han erkände samma kväll, säger Stone Eriksson om mördaren.

Det skulle inte dröja länge innan det var dags igen. Tunnelmordet började rulla i medierna. En 17-årig flicka högg ihjäl en 52-årig man i gångtunneln till Öster.

– Hon kom till polisstationen och erkände. Det var bara det att hennes pojkvän redan var dömd för ett annat mord, minns Stone Eriksson.

Gävleborna tyckte att det var svårsmält. Skulle en ung, blond tjej från Gävle ha massakrerat en handikappad man med kniv?

Var det inte snarare den morddömde pojkvännen med invandrarbakgrund som var den skyldige?

Även ett flertal journalister tyckte att att polisen fått allt om bakfoten och utmanade spaningsledningen med vadhållning i tidningsspalterna.

- Riksmordkommissionen skickade hit sina män. De behövde bara vara här två dagar. Först senare blev det problem när hon drog tillbaka sitt erkännande inför förhandlingen i hovrätten.

- Vi hade funderat på att det skulle kunna hända men var ändå inte riktigt förberedda. En vaken polis i Uppsala som sett en av pojkvännens kamrater i Uppsala när mordet begicks räddade oss.

Den 17-åriga flickans trovärdighet var reducerad till noll. Hovrätten dömde henne till sluten ungdomsvård.

Men än idag finns både reportrar och andra Gävlebor som inte låtit sig övertygas.

- Men jag tvivlade aldrig, säger Stone Eriksson.

Tunnelmordet blev han sista mordutredning.

Efter en konflikt med arbetsgivaren om organisation, lön och personal slog han in på en ny kurs och arbetade med brottsofferfrågor under de sista åren i polishuset.

Ett länge eftersatt arbete med låg status inom poliskåren men som utvecklades till det som idag är en egen enhets, personskyddsroteln.

- Man ska inte ha samma arbetsuppgifter för länge. Då utvecklas man ju inte. När det gällde brottsofferarbetet sa rikspolisstyrelse i från till de 21 "kronprinsarna", länspolismästarna, att "nu bestämmer vi hur det ska se ut".

Den centrala styrningen gjorde att frågorna om stöd och skydd till brottsoffer inte gick att prioritera bort.

När de gäller framtiden för den polis han just lämnat är Stone Eriksson anhängare av just mer centrala beslut. Men som så många andra äldre poliser är han negativ till den andra trenden som bestämmer utseendet på den svenska polisen i framtiden - den universitetsutbildade konstapeln.

– Vad hjälper det när det handlar om att kunna prata med folk för att jag har läst på universitetet? Den akademiska kompetensen löser inte alla problem.

– Jag minns i stället talet vi fick höra när vi var nyutbildade. "Kom ihåg att ni är en av folket, och att ni varken är bättre eller sämre än dem". Det skrev vi upp.

I påskas tog Stone Eriksson ut alla innestående semester. Det skulle inte bli några fler arbetspass i polishuset. För två veckor sedan lämnade han in nycklarna och polislegitimationen.

Pensioneringen var officiell.

– Men jag har att göra ändå, intygar Stone Eriksson och tittar på trädgården.

Häcken ska trimmas en gång till. Ett jordgubbsland lades igen eftersom det inte fanns tid. En uppblåsbar bassäng på gräsmattan skvallrar också om vad som kommer att ta mycket tid i anspråk - barnbarnen.

– Det är roligt med barn. Men det är jobbigt också! säger Stone Eriksson utan at låta som att han beklagar sig.