Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stora brister i självskadevården

Att bli sydd utan bedövning.

Att få höra att det hade varit bättre om man hade skurit sig ordentligt så att man dog.

Så kan vården se ut för tjejer som skadar sig själva.

Annons

Sjuksköterskan Zandra Ejdersten har i sin c–uppsats frågat elva unga kvinnor som skadat sig själva om deras erfarenheter av vården. Deras upplevelser förskräcker.

Fyra har blivit nekade bedövning då deras sår syddes ihop med motiveringen att har de skurit sig utan bedövning kan de sys utan. En kvinna blev slagen med knytnäve när hon låg fastspänd på en psykiatrisk avdelning. En annan kvinna fick sina kläder avslitna av tre manliga anställda på psykavdelningen när de letade efter rakblad och en av dem sa att hon skulle ”ha gjort det ordenligt så vi slapp ta reda på sådana som du”.

Allmänt upplever de flesta sig ha blivit nonchalant och nedlåtande bemötta och att personalen inte lyssnat utan pratat över huvudet på dem. De har heller inte fått berätta om sina problem eller blivit erbjudna hjälp att sluta skada sig själva.

Till goda exempel från vården hör möten med personal som lyssnat och tagit dem på allvar och den vård de fått när de väl till slut fick hjälp.

– Jag hade trott att jag skulle få mer positiva svar, säger Zandra Ejdersten.

Hon har egen erfarenhet av att ha skurit sig under tonåren och har själv fått sår ihopsydda utan bedövning, fått höra att det är dyrt med bedövningsmedel och att om hon kan skära sig utan bedöving kan hon bli sydd utan. Nu mår hon bra sedan många år, men ville med uppsatsen på sjuksköterskeprogrammet ta reda på hur vården bemöter dem som skadar sig själva. De har dålig självkänsla och att bli bemött som kvinnorna i hennes undersökning, och som hon själv har blivit, försämrar den. Då tyckte hon inte att det var så konstigt att bli sydd utan bedövning.

– Det stämde bra in med min självbild.

Hon understryker att det oftast är tonåringar, alltså barn, det handlar om, där sjukvården i alla andra sammanhang är måna om att de ska få bra vård.

Två attityder har hon funderat mycket på: Varför vården ofta avfärdar självskadande med att de bara vill ha uppmärksamhet och att det bara är ett rop på hjälp. Varför ser man inte till att de får det, även om de inte kan uttrycka sina behov på annats sätt än genom att skada sig själva?

– Man undrar om det hade varit en 45–årig man som skurit sig om man hade sagt att han nog bara vill ha uppmärksamhet.

Nu är hon själv en del av vården, även om hon inte arbetar med unga som skadar sig själva. Vad tror hon att den här attityden beror på?

En förklaring, som inte ursäktar uppträdandet, är att personalen har svårt att hantera när någon uppträder så självdestruktivt. De blir frustererade och känner sig maktlösa när de ser någon som medvetet gör sig fysiskt illa och kanske utåt sett i övrigt verkar ha ett bra liv. Inom psykiatrin ses de heller inte alla gånger som att de har en ”riktig” sjukdom, som schizofreni. De kan vara utagerande och svåra att hjälpa.

– Jag förstår att de väcker känslor hos personalen, säger hon, men tycker inte att man ska vara kvar i vården om man inte klarar att visa medkänsla.

Utbildning och gemensamma riktlinjer för hur man ska bemöta och hjälpa de allt fler patienter som skadar sig själva är bästa sättet för att ge bra vård tror hon.

Men hennes egen utbildning, hon gick ut i fjol, tycker hon inte var bra när det gäller den här frågan. Föreläsaren slog fast att DBT, dialektisk beteendeterapi, något hon själv och många andra fått hjälp av, inte botar och därför inte är meningsfullt. Många med självskadebeteende har en emotionell instabilitet, borderline, och föreläsaren sa att de fick alla att må dåligt när de kom in i ett rum, något Zandra Ejdersten reagerade mot.

Hennes egna erfarenheter ligger flera år tillbaka och när kvinnorna i undersökningen, som var över 18 år, fick sina erfarenheter vet hon inte. Hur vården ser ut i dag kan hon därför inte svara på, men tror att en förändring är på gång. Till exempel är DBT numera spridd över landet och det finns specialvård.

– Jag hoppas och tror att det går åt rätt håll.

Det finns inte mycket forskat om hur vården bemöter den som skadar sig själv och hennes uppsats har väckt uppmärksamhet. Den har fått omvårdnadsnämndens hedersomnämnande, stipendium från Vårdförbundet och högskolan har sagt att de ska ordna så att hon får föreläsa för vårdpersonal.