Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stora Daldansen

/
  • I samband med att Crusenstolpe hade dömts till tre års fästning intogs Stockholms gator av stenkastande stadsbor.

I mitten av juli avled kultursidans mångårige medarbetare Lennart Ödeen. Som den flitige skribent han var hade han redan sommarens historiska krönikor klara. Vi är överens med hans familj om att i sommar publicera dem, ett sätt för oss att visa på hans stora betydelse för kultursidan och för våra läsare.

Annons

I juni 1743 utbröt det sista stora bondeupproret i Sverige. Det har kallats Stora daldansen. Uttrycket kommer från Olov Dalin. Här i stora drag händelseförloppet! Det härskande adelspartiet, hattarna, hade börjat ett oansvarigt krig mot Ryssland 1741. Fälttåget slutade med en katastrof. Den svenska armén kapitulerade utanför Helsingfors och hela Finland ockuperades av ryssarna.

Vid fredsförhandlingarna krävde den ryska kejsarinnan Elisabeth att svenskarna skulle acceptera hennes släkting Adolf Fredrik som svensk tronföljare. Förhoppningen var att han skulle fungera som rysk lydfurste. Om Adolf Fredrik valdes kunde Sverige hoppas på fördelaktigare fredsvillkor. Den ryska utpressningen väckte förtrytelse i Sverige och utlöste upproret i Dalarna. I det upprorsbenägna landskapet rådde redan tidigare stort missnöje. Gränshandeln hade blivit lidande av hattarnas tullar och införselförbud.

I det läget inträffade kriget i Finland och hördes rykten om vem som skulle bli tronföljare. Måt- tet var rågat. Dalkarlarna reste sig i protest. I maj 1743 fick Dalregementet order om samling för att försvara Norrlandskusten mot en rysk invasion. Dalasocknarna beslöt gemensamt att inte släppa i väg soldater. I stället sändes i traditionell ordning budkavlar i syfte att bilda ett uppbåd för marsch mot Stockholm. Falun intogs och upprorshären tågade över Säter, Hedemora och Sala mot Stockholm, dit man anlände den 20 juni.

Samtidigt fick hattregeringen bud från förhandlarna med ryssarna i Åbo. Valdes Adolf Fredrik till tronföljare skulle Sverige få tillbaka större delen av Finland. Meddelandet gav råg i ryggen på de dittills handlingsförlamade hattledarna. Kungen, Fredrik I, sändes till Norrtull för att varna och förmana bönderna. Monarken höll från hästryggen ett kärvt tal och sade att det var hans nådiga vilja att bönderna stannade där de stod. Uppmaningen hade dock bara kortvarig effekt. Efter några timmar fortsatte dalkarlarna in mot Stockholm.

Bönderna trängde igenom militärspärren vid Norrtull, vecklade ut sina fanor och tågade längs Drottninggatan till Gustav Adolfs torg. De upproriska inkvarterades i grannskapet och tycks ha blivit väl mottagna av stockholmarna. Förhandlingar med talmannen på Riddarhuset, lantmarskalken, började men ledde inte något resultat. Under tiden anlände tolv krigsfartyg med regeringstrogna trupper ombord till Stockholm. Gatorna kring Gustav Adolfs torg spärrades av och dalkarlarna började avväpnas.

Den 22 juni avlossades de första skotten. Två regementen, Upplands och Västmanlands, vägrade att skjuta på bönderna. Folk från Uppland och Västmanland deltog i upproret. Andra styrkor slog dock till och bönderna blev snabbt besegrade. Ett femtiotal dalkarlar stupade. Resten satte av i full flykt följda av kavalleri. Några bönder tog sig tillbaka till Dalarna, men flertalet togs till fånga och spärrades in i provisoriska fångläger. Av drygt 3 000 fängslade avrättades sex.

Upproret misslyckades alltså, men det intressanta i sammanhanget är att det rörde sig om en folklig yttring med politiska förtecken. Dalabönderna ville påverka valet av en tronföljare. Därmed följdes en tradition från 1400-talet, nämligen att bönderna aktivt sökte påverka rikspolitiken, något som påpekats av Lars-Olof Larsson och Dick Harrison och som Mats Adolfsson ansluter sig till. I bokhandeln finns nu hans sista bok i trilogin om svenska uppror. Den har titeln ”Bondeuppror och gatustrider 1719–1932”.

Därmed framgår att det är i städerna och inte på landsbygden som den politiska oron märks. Liksom i de tidigare böckerna, ”När borgarna brann. Forntiden – 1449” och ”Fogdemakt och bondevrede 1500-1718”, frapperas man av hur bråkiga svenskarna varit. Att vi skulle ha varit fredliga och lugna jämfört med andra folk är tydligen en myt. Tänk bara på de vildsinta upploppen i Göteborg för några år sedan. Här tar jag upp oron i Stockholm på 1830- och 1840-talen utifrån Crusenstolpekravallerna 1838 och marshändelserna 1848.

Men först något om fallet med Anders Lindeberg 1834, en tragikomisk historia som vi i en realskoleklass på tidigt 1940-tal fick berättad av Arne Lenner, en legendarisk lärare på läroverket här i Gävle. Att jag fortfarande minns detaljer i framställningen liksom i många andra fall är ett levande bevis att berättandet är en absolut förutsättning för varaktig inlärning. Nu tycks ju äntligen skadeverkningarna från korkade flumpedagogernas härjningar tyna bort. Tack och lov med tanke på mina barnbarns skolgång.

Så till Anders Lindeberg!. Han hade skrivit en pamflett mot kungen Karl IV Johan, som fick honom dömd till döden för majestätsbrott. Det var aldrig meningen att han skulle avrättas utan tanken var att Lindeberg skulle be om nåd, vilket han vägrade göra. När hans vänner försökte skrämma honom om hur ont det skulle göra vid halshuggningen svarade Lindeberg: ”Det gör så gott, så gott (med tanke på tryckfriheten). Till slut utfärdade regeringen allmän amnesti för politiska fångar.

Detta skedde med anledning av 24-årsdagen av Karl Johans landstigning i Sverige, en krystad förklaring som väckte allmänt löje. Historien blev ännu mer tragikomisk när Lindeberg vägrade lämna fängelset. Till slut lurades han ut med förevändningen att cellen måste städas. När nästa majestätsförbrytare, Magnus Jacob Crusenstolpe, ställdes inför rätta vågade man inte efter fiaskot med Lindeberg döma ut dödsstraff utan nöjde sig med tre års fängelse. Detta ledde till svårartade kravaller på Stockholms gator.

Oroligheterna i Stockholm i mars 1848 var följden av februarirevolutionen i Paris samma år. Revolutioner har ofta en smittoeffekt. Tänk på händelserna 1968! I mars 1848 rörde sig det om reaktionära yttringar. Demonstranterna opponerade sig mot frihandeln och upphävandet av skråtvånget. Med tanke på att kungen, Oskar I, var utpräglat liberal – han hade pläderat för humaniserad fångvård, obligatorisk folkskola och större jämlikhet mellan könen – var angreppen mot honom svårbegripliga. Nästa stora revolutionsår, 1917, var annorlunda. Då rörde det sig i stor utsträckning om hungerkravaller.

Händelseförloppet på Seskarö utanför Haparanda i slutet på maj kan sägas vara typiskt för vad som inträffade i Sverige 1917, då många trodde revolutionen efter ryskt mönster skulle komma. Den 25 maj samlades ett hundratal arbetare i Folkets hus för att diskutera livsmedelsläget. Seskarö hade två sågverk och omkring 3 000 invånare. Det var ont om mat där som på andra ställen i Sverige. Efter mötet i Folkets hus begav sig arbetarna till Oskar Janssons bageri och tvångsköpte bröd.

Brödet delades mellan familjerna, sex kilo till stora familjer, fyra till medelstora och två till ensamstående. Betalning skedde till ett pris som ansågs skäligt. På morgonen därpå gick ett par hundra personer till ett annat bageri och förvärvade där bröd utan ransoneringskort. Något våld förekom inte. Polis anlände till ön den 30 maj och arresterade några personer. Flera hundra personer samlades utanför den lokal där de anhållna satt inspärrade. De följande dagarna anlände flera poliser och soldater.

Kanoner och kulsprutor var uppställda på kritiska ställen. Faran för sammanstötningar ansågs uppenbar. Några sådana inträffade dock inte. Det finns inslag i Seskaröbornas agerande våren 1917 som tyder på att syftet inte var att genom våldsåtgärder åstadkomma en förändring i samhället. Arbetarna på Seskarö var ute efter mat och ingenting annat. Arbetarna på Seskarö stal inte brödet, de betalade för det. Fanns bröd tillgängligt hade man rätt till det. På Seskarö och andra ställen, däribland Bomhus, skedde ingen plundring.

Om utvecklingen på Sveriges ostkust tycks ha varit relativt godartad urartade hungerdemonstrationer i Göteborg och Karlstad i kravaller. Enligt tidningsuppgifter företog polisen i Göteborg chocker med dragna sablar. Även beriden militär kallades in för att med hugg och slag skingra folkmassorna. Får man tro Göteborgstidningarna var det ligister som stod för upploppen. Inga organiserade arbetare deltog i upploppen.

”I det läget inträffade kriget i Finland och

hördes rykten om vem som skulle bli tronföljare. Måttet var rågat. Dalkarlarna

reste sig i protest. ”

Annons