Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Storslagen hyllning till The Rat Pack – en kväll fylld av odödliga låtar

Söndagskvällen på Gävle Konserthus fylldes av storslagen hyllning till The Rat Pack. Vilka var det då, undrar kanske ni? Jo, egentligen var det fem sångare/skådisar/entertainers som var med, men de tre som man oftast tänker på var de som kvällens trio valde att hylla: Dean Martin, Sammy Davis Jr och Frank Sinatra.

Så i kväll var den stora salen i konserthuset som om det vore en restaurang i Gudfadern-filmen. Publiken ikväll hade klätt upp sig för att passa in, när Rennie Mirro, Joachim Begström och Karl Dyall sjunger låtar från The American Songbook. Klassiker från 20-30-40-50 talet som är så odödliga att ingen vet vem som spelat in originalversionen av dem.

Även om jag gillar den här musiken väldigt mycket så tänkte jag att jag tar med min far för att kunna få lite respons. Han har ju spelat trumpet en gång i tiden. Dessutom såg han Sammy Davis Jr i Las Vegas för trettio år sedan.

Let the Good Times Roll heter showen och det var även kvällens första låt.

– Det är imponerande vilket tryck det blir med ett sånt här band, tycker jag varpå pappa svarar:

– Ja, och killarna imponerar med sin sång, fast det är såklart inte samma sak som originalet men det kan väl ingen förvänta sig?

– Nä, det är ju så här med tribute band och liknande, att eftersom man inte kan få de riktiga artisterna får man nöja sig med folk som tolkar det väldigt bra.

– Ja det är inte fy skam alls, mellansnacket var lite mediokert, Dean och de andra var ju lite komiker också, det var inte de här killarna.

– Förvisso men de dansade definitivt bättre än de gamla gubbarna.

Både Rennie och Joachim har imponerande röster men med det vill jag inte säga att Karl sjunger dåligt, inte alls, men han hamnar lite i skymundan.

Efter pausen höjs tempot och efter att fått i gång publiken med en call and respond-version av Minnie the Moocher får vi imponerande dans av Karl och Rennie. Joachim försökte komma undan med orden att "dansgolvet är för dem som inte har råd att stå i baren".

Karl imponerar med sin tolkning av Nina Simones "I Feel Good" och när Rennie gör låten "Nature Boy" som David Bowie gjorde i "Moulin Rouge" som en hyllning till honom är det gudomligt vackert.

Var det bra då pappa?

– Ja, det var vad man förväntade sig, suverän musik, spelad av bra musiker och sjungen av bra sångare.

Och vilka låtar det är!

– Enastående melodier, man hörde knappast någon i gårdagens melodifestival som var i närheten av detta.

Avslutningen med My Way var mäktig.

– Otroligt, fantastisk låt och en riktigt bra version.

Summa summarum var det en trevlig kväll, bra musik, lättsam stämning och låtar som är odödliga i flera sekler till.