Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Straffet för homosexualitet dödade ett stort författarskap

Ett nytt fängelsemuseum är på väg att se dagens ljus i år. Reading Gaol (äldre stavning av ”jail”) stängdes för några år sedan. Nu ska byggnaden för första gången öppnas för allmänheten.

Fängelset är vad staden Reading utanför London är mest känd för. Där satt en av brittisk historias mest berömda fångar, författaren Oscar Wilde (1854-1900) från Dublin i Irland.

Han skrev pjäser, dikter, essäer och sagolikt vackra barnböcker. Mycket av det han skrivit kommer i ständiga nytryck och filmatiseringar. Han hade stor betydelse för många senare författare, inte minst Nobelpristagaren William Butler Yeats.

Wilde rörde sig i Londons allra innersta kulturkretsar, som tjusades av hans oöverträffat slagfärdiga formuleringar. Han reste på en bejublad föreläsningsturné bland vilda västerns cowboys om konsthistoria.

Denna superkändis, modeikon och stilbildare odlade mycket medvetet vad som ett århundrade senare skulle kallas personligt varumärke. Hans fans började likt honom bära en grönfärgad nejlika på kavajslaget.

”Det tycks mig varje dag svårare och svårare att leva upp till mitt blå porslin” – det är ett äkta Wilde-citat. Enorma mängder one-liners som tillskrivs honom florerar, men allt ligger han inte bakom. Det är nästan som att varje riktigt fyndig och elegant engelskt citat naturligt förväntas komma från just honom.

Denne Londons mest populära dramatiker spelades för fulla hus när han plötsligt fälldes i domstol 1895.

Brottet: Homosexualitet.

Straffet: Två års fängelse med straffarbete.

Bevisningen hade rätten fått av Wildes partners far, markisen.

På Readingfängelset rådde tidens högsta mode: separationsprincipen. Varje intern skulle leva som i isoleringscell. De fick inte ha kontakt med vare sig varandra eller yttervärlden.

En fånge tilltalades aldrig med namn, bara cellnummer. Oscar Wilde hette i två år C.3.3. Det står för flygel, våning, cell.

Straffarbetet syftade bara till att göra straffet hårdare. Arbetsuppgifterna var normalt poänglösa, som att tvinna isär fibrerna i uttjänta rep som ändå skulle slängas. Känslan av isolering och meningslöshet måste ha gjort straffet outhärdligt.

För Wilde innebar dessa två år att hans liv slogs i spillror. Från och med domen fick han aldrig mer ha kontakt med sina barn. Han förlorade allt han ägde, inklusive sina böcker.

Både hans fysiska hälsa och hans livsgnista förstördes av det hårda livet i fängelset. Det var en helt annan person som släpptes ut två år senare. Genast flyttade han till Frankrike för att aldrig återvända.

De få vänner som inte redan övergivit honom gjorde han sitt bästa för att stöta bort. Han begravde sig i alkohol. Tre år senare var han död.

Fängelsedomen innebar även dödsstöten för ett dittills sprudlande och mycket produktivt författarskap. Han klarade bara av att skriva två verk till.

Det första var ett långt brev fängelsevakterna på nåder låtit honom skriva – men inte skicka – till sin partner. Det gavs sedan ut med titeln De profundis, från den latinska inledningen på en psaltarpsalm använd vid begravningar.

Bara ett enda verk klarade han att skriva efter fängelset: Balladen om Reading Gaol. Den långa dikten handlar om en avrättning , och beskriver den mycket brutala tillvaron i det sena 1800-talets fängelser.

För Oscar Wilde blir den avrättade en symbol för alla medfångar. Hans egen separation från världen, framför allt från barnen, känns som en sorts död.

Nutida historikers bästa kunskaper om verkligheten innanför murarna kommer inte minst från några författares egna erfarenheter. En svensk motsvarighet är Isidor Kjellberg, rösträttskämpe och redaktör på tidningen Östgöten. Han dömdes till två månaders fängelse för tryckfrihetsbrott 1881. Inifrån skrev han i detalj om hur fångar behandlades.

Upplaga efter upplaga av Balladen om Reading Gaol sålde slut i ett nafs, trots att författarens namn från början inte stod på omslaget. I stället kallade han sig C.3.3.

Fyra rader ur dikten står på hans gravsten.

And alien tears will fill for him

Pity's long-broken urn,

For his mourners will be outcast men,

And outcasts always mourn.