Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Strålande biobok för alla Gävles filmnördar

/

Vilken guldgruva den här boken är! Allt i ett – nostalgi och filmhistoria, biografer och biografägare, Gävlehistoria – den skälver till av ett kulturhistoriskt grepp – och de rörliga bildernas historia.

Annons

Och då inte bara i Gävle utan överhuvud taget. Från den första stapplande projektorn till sena tiders svindlande teknikhistoria.

Man undrar hur det är möjligt. Kalenderbitaren och arkivens trägne utforskare i vår stad, Jan G Ljungström och Gävlecineasten nummer 1, nörden (hans eget uttryck om sig själv) Erik Modin har dammsugit allt. Nosat upp varje arkiv, varje källa, varje skrift, varje protokoll i ämnet. Ägnat några år åt hängivet arbete för att till oss Gävlebor frambringa denna hyllning till drömmarnas tempel. Till den senaste – och mest populära! – av våra konstarter.

Det är stort.

Om de har missat något vet jag inte. Men jag har svårt att tro det.

Och vad jag märker när jag läser deras bok är hur lite jag visste om Gävles biografhistoria. Då ska man ändå veta att i början av sjuttiotalet och ännu säkert en tio framåt hörde filmen till kulturens domäner här i Gefle Dagblad.

När jag kom till stan i tidigt sjuttiotal skickade kulturredaktören Bengt Lundblad mig på bio flera gånger i veckan. Det blev att lära sig var Spegeln och Röda Kvarn låg. Styra stegen till Aveny och Metropol, till Royal och Bio Kontrast.

Som recensent fick man biobiljetterna gratis. Inte bara på de filmer man skulle recensera. Så mycket film man såg de där åren. Men jag hade vanan inne från Filmhusets Cinematek på Gärdet i Stockholm. Där såg jag under ett år filmhistoriens klassiker flera kvällar i veckan.

Sen när jag tagit över fögderiet för kulturen gick man från måndagarna som premiärdag – en av biobesökens sämsta reformer. Den trista måndagskvällen behövde ju lite guldkant. Men nu flyttades premiären till fredagarna, redan guldkantade, vilket ledde till att det ofta var lögn at få ta på recensenter.

De ungdomar som tillfrågades föredrog den kvällen att gå ut med gänget på en ölrunda. Med följden att jag själv då och då var tvungen att gå på hopplösa B-filmer. Nåja, det var ju berikande det också.

Det är roligt att i boken läsa om en av de föreståndare, Åke Forslöf (1921 - 1995) på Aveny (senare Sandrews) som jag blev en smula bekant med. När jag långt efter att ha slutat skriva om film skulle gå på hans biograf sa han glädjestrålande att han ville bjuda mig på filmen. Han hade så roliga minnen från tiden jag skrev. Extra roligt var det när Kennet Lutti på Arbetarbladet skrev om samma film Tydligen var det så att han sågade och jag skrev upp. Och, sa Åke, de filmer Lutti sågade fick den största publiken. Bättre betyg än en sådan sågning, skrockade Åke, kunde en film inte få...

Erik Modin, själv kunnig, påläst, erfaren filmrecensent här i GD och Jan G Ljungström tar förtjänstfullt upp filmkritikern till granskning. Kul att se min företrädare Gunnar Sjölund, signaturen ”Snodgrass”, bli citerad.

Lite synd är det kanske att Bengt Lundblad som skrev under signaturen Hunter eller Benne, inte kommit med. Jag minns när han skrev om någon film som inte var värd att yttra sig särskilt ingående om. Då skrev han stående, med ytterrocken på. Var filmen särskilt usel tog han inte ens av sig hatten (Bengt som var en man av värld bar sådan).

För att åter gå till inledningens guldgruva så är den här boken, utom att den också är ett pionjärverk, mycket av en uppslagsbok. Här finns ett filmregister och ett personregister.

Men kanske allra mest värdefullt är en karta med samtliga av Gävles biografer inprickade, från 1905 års Olympia (alltså biografer på fasta platser, inte de ambulerande som kom tidigare).

Från kartans siffror som anger plats kan man gå till en fyllig redogörelse för biografens historia. Inte bara tillkomstår och när man slår igen. Även datum är med. Imponerande!

Det ska också sägas att det är biografer i Gävle (i centrum) det handlar om. Den i Valbo köpcenter är till exempel inte med.

Här hittar man den märkliga Phroso som låg på Norra Kopparslagargatan 6, etablerad 1907 och existerande bara i två år eftersom den brann 1909. I dess lokaler kom då legendariska Café D’Angleterre där det mytomspunna ”Cenaklet” höll sina seanser. Det var dit de herrar som bestämde i stan, mer eller mindre informellt, styrde sina steg. Fascinerande!

I Gamla Grand fanns biografen Grand mellan 1945 och 1964. Men de två sista årens ägare har författarna inte fått fatt på. Det är klart att många biografer har bytt namn, i regel i samband med ägarbyten. Ändå, hur många olika biografer handlar det inte om!

Vilken biostad vi haft – och kanske ännu har... Låt oss inte glömma vilka som upptäckt det.

Annons