Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Strauss och en bergochdalbana

Veckans solist i Gävle konserthus är omtyckt av publiken, konstaterar Camilla Dal som sett Francois Leleux spela oboe.

Det är inte varje vecka vi får uppleva konserter med blåsarsolister av yppersta klass dagarna efter varandra. Nu hände det, klarinettisten Håkan Rosengren i Sandviken på torsdagen och oboisten Francois Leleux tillsammans med Gävle Symfoniorkester på fredagen.

Den stora publiktillströmningen uteblev obegripligt nog på båda ställena men den publik som kom blev rikligt belönad. Leleux är efter flera besök hemtam i Gävle konserthus, god vän med chefsdirigent Martín och omtyckt av publiken. Han har också en sällsynt karisma och förmåga att trollbinda, vilket han denna gång visade i Strauss Oboekonsert från 1945.

Läs mer: Här finns våra artiklar om Gävle Symfoniorkester samlade med recensioner av Camilla Dal och intervjuer av Kerstin Monk

Strauss var över åttio när han komponerade konserten, men något ålderstrött verk är det inte, tvärtom. Här finns en spänstig rörlighet som pekar framåt. Leleux förvandlade oboestämman till en hoppfull ljusbringare i ett mörklagt landskap, ja det var som om han vände sig till oss och frågade med mild skärpa: nå, hur tänker ni forma er framtid? Leleux gav musiken en mening som kändes både drabbande och högaktuell. Som extranummer fick vi Bachs vackra påskkantat, där oboestämman stod i sirlig glödskrift mot orkesterns gråblå moll.

Kvällen bjöd också på Katarina Leymans Roller Coaster/Super 8, ett kort verk byggt på hisnande förväntan, fysiska motstånd och stora centrifugalkrafter, där det märkliga skedde att känslan av stor hastighet uppstod trots ett lågt tempo, och en fantastisk bild av ett nöjesfält under vatten suggererades fram.

Sist Schuberts nionde symfoni, också den skriven sent i livet under vad som brukar kallas Schuberts ”indiansommar”. Ett mastigt verk på nära femtio minuter, ett kraftfullt och intressant bygge bestående av en mängd mindre motiv. Orkesterns blåsare fick chansen att visa musklerna såväl enskilt, som oboen i den stiliga långsamma satsen och i grupp, med det maffiga blecket som klev omkring som en riktig jätte.

Verk som spelades:

Katarina Leyman: Roller Coaster: Super 8

Strauss: Oboekonsert D-dur

Schubert: Symfoni nr 9