Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Strike!

Annons

et finns ett socialt mervärde i att engagera sig frivilligt i någon organisation, en behållning som sträcker sig långt bortom åtagandets primära syfte. Genom att aktivt verka i en förening, oavsett om den inriktar sina krafter på politik eller fågelskådning, formar man ett nätverk som diversifierar den enskilda repertoaren, nya insikter erbjuds om sinnet tillåter och gemenskapen ökar förmågan att hantera schismer som vässar den sociala kompetensen. Om föreningslivet som demokratins växthus har statsvetarna avverkat otaliga spaltmetrar, mest känd i sammanhanget är Harvardprofessorn Robert D. Putnams verk ”Den ensamme bowlaren”.

Putnams tes sammanfattas; det är i föreningslivet som medborgarna odlar sociala nätverk, ökar sin förståelse för andra samhällsgruppers situation och lär sig att uttrycka åsikter, tala inför publik och agera i politiska frågor. Om tillräckligt många medborgare är engagerade i föreningslivet så uppstår en väl fungerande demokrati. Att ”bowla tillsammans” stärker tilliten mellan människor vilket skapar ett sammanhållande kitt som smörjer demokratiseringsprocessen.

Putnams tes är absolut inte ointressant, än mindre felaktig, men dilemmat uppstår när vi försöker ringa in vad socialt kapital egentligen är då fenomenet visar sig vara extremt undanglidande.

Ett exempel: folkrörelsens Sverige är ett minne blott, och jag är knappast av sinnelaget att idealisera en svunnen tids gemenskap – Sverigedemokraternas romantisering av folkhemmet är nostalgiskt trams - men innebär det att demokratin fungerar sämre i dag än under rörelsens glansdag? Nej, rörelsen må vara död, men de lösa nätverkens omfattning och arbetsmarknadens krav på flexibilitet i det postmoderna samhället genererar minst lika vässade insikter och social kompetens som transformeras till dito kapital som dåtidens engagemang.

Kanske till och med ett mer kvalitativt kapital, för att bara umgås med likasinnade skapar en olycksbådande religiös övertygelse som hämmar avvikande visioner. Se bara på ungdomsförbunden och partiernas aversion mot åsiktsbredd bland medlemmarna, och hur ofta ideologin tillåts stå överordnad sanna verklighetsbeskrivningar.

Dagens nätverk, underbyggda av den digitala revolutionen, banar istället vägen för ett nytt, positivt beteendemönster. I de lösa nätverken är individerna inte lika tätt fastsurrade vid varandra, vilket förvisso gör dem utbytbara i högre grad, men fördelen ligger i att identifikationen inte är lika stark som i en traditionell organisation. Det skapar ett större utrymme för individen i socialiseringsprocessen att ifrågasätta och modifiera den verklighetsbild som levereras till henne.

SOFIA GUERRERO