Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stunder av hetta & vägval

Mycket tagen av dussinet noveller i Chimamanda Ngozi Adichies ”Det där som nästan kväver dig” dyker märkligt nog några mycket starka minnen ur barn- och ungdomen upp.

Annons

Det är som att Adichies öppnat dörren till minnenas mörkrum. Det första minnet är en ofta hörd replik från en släkting, uppväxt i Jämtland och inflyttad till bruket i Norduppland där hon kom att bo mer än halva sitt liv:

– Här kommer jag aldrig att känna mig hemma.

I flera av Adichies noveller, möter vi människor som lämnar en nigeriansk hembygd för att hamna på en nordamerikansk plats och de båda orterna skvalpar dagligen och stundligen inuti och runt omkring Nkem, som tio månader om året är ensam med barnen i USA medan mannen arbetar i Nigeria. Nkem känner sig inte hemma i det nya, inte heller när årtionden passerat och barnen sugit upp den amerikanska allmänningens värden.

Novellerna gestaltar oftast klyvnader och dubbelheter och Adichies, som i novellen ”Cell ett” där vi får följa en odågas uppvaknande i ett fängelse, där han får se en äldre man misshandlas och förnedras. I ”Den hårdnackade historikern” är det änkan Nwamgba som förstår att det barn hon har, en son, för att lyckas måste lära sig engelska vid missionsskolan. Hon gläds åt hans framsteg, men lider av hans avståndstagande gentemot de sedvänjor som rått i generationer i släkten. Här dyker den andra minnesbilden upp. Det är min mor och min farmor Hulda som är i stan för att handla. Farmor var inte i stan så ofta och när hon var i stan behövde hon på ålderns höst någon som styrde henne runt alla brunnslock på gator och trottoarer. Det betydde att något otrevligt skulle inträffa om man steg på de där locken, lock som ofta hade orten TIERP i relief på kanten. Så var hennes föreställning. Liksom Nwamgba vistas Hulda i en värld bestående av fler än en hållning. Allmänningarna är i ständig förändring och de gamla föreställningarna utmanas och förenas med det nytillkomna.

Ett tredje minne anfaller när jag läser novellen ”Imitationer”, den ovan nämnda om Nkem. Redan på första raden läser jag orden ”Bensinmacken” och ordet är fullständigt obegripligt för sammanhanget. Relativt läsvan är det inte alldeles vanligt att jag läser så förskräckligt fel som just här. Det står ”Beninmasken” och inget annat, men innan jag fått ordet rätt har bilden av barndomens Caltexmack och den röda stjärnan på vit botten dykt upp i medvetandet. Också jag som läsare har ett fot i det invanda och en i det nytillkomna, även om masker i Benin fanns långt innan företaget Caltex etablerades. Leende läser jag om novellen och med viss rodnad ser jag hur en bensinmack i Skutskär i början av 60-talet och en välgjord kopia av en Beninmask i brons dubbelexponeras och fördjupar det mänskliga. Den riktigt goda litteraturen vet mer än författaren, så att säga, när den bjuder in läsaren till ett livgivande samtal.

Novellerna skildrar ofta ögonblick av förtätning och avgörande, stunder av hetta och vägval. Som i novellen ”Den amerikanska ambassaden”, när en kvinna vars man skrivit kritiskt om Sani Abachas diktatur (mitten av 90-talet) och fängslats. Kvinna möts av en tjänsteman utan vare sig omdöme eller intresse för kvinnan och i en anda av banal ondska vill tjänstemannen ha bevis för att kvinnans liv är i fara. Ett ohyggligt ögonblick som så många på flykt står inför och där förnedring och värdighet tampas om utrymmet.

Novellsamlingen ”Det där som nästan kväver dig”, lysande översatt av poeten Ragnar Strömberg, är Chimamanda Ngozi Adichies tredje bok på svenska. Den första var romanen ”En halv gul sol” (2007) om Biafrakriget och romanen ”Lila hibiskus” den andra.

Bengt Söderhäll