Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svart på vitt: Haneke är mästerlig

Michael Haneke vill göra filmer som man inte glömmer så lätt och det lyckas han verkligen med. Till den grad att man aldrig glömmer hans namn och kanske för alltid undviker filmer han har gjort. Haneke gör nämligen inga lättsamma filmer. De handlar om väsentliga mänskliga mekanismer och ofta gäller det våld. Man får inte se våldet, det är än värre, man får föreställa sig det.

”Det vita bandet” handlar om en liten by i Tyskland på 1910-talet. Filmen slutar med skotten i Sarajevo och en ny tid tar vid. Filmen är i svartvitt, är formsträng och långsam och alltmer gastkramande.

Berättaren är skolläraren i byn, bara från några byar bort men ändå en främling. I byn finns en godsherre och alla som lyder under honom. Där finns också en präst och en läkare. Filmen börjar med ett attentat mot läkaren. Vem har gjort det? Det måste ju vara någon i byn.

Barnen är väluppfostrade och strängt hållna. De vuxna är strikta och allvarliga. Men i hemmets sköte härskar den formaliserade ondskan i förklädnad av gudstro och plikt.

Vi får en särskild insyn i prästens familj med många barn och det är i den familjen ”det vita bandet” används. Bandet är en symbol för renhet och oskuld och används även som bestraffning. Den som felat får bära bandet tills synden är sonad.

Skolläraren noterar att barnen har något för sig men han får hövliga och troliga svar på sina frågor. Han är maktlös mot all undanglidande artighet. Den stackars skolläraren är inte mannen att bryta mönstren i byn, till det krävs mer än en man.

Kritiker har hävdat att filmen visar vägen mot nazismen, men filmen visar faran med alla slags slutna samhällen. De blir som sekter som alla verkar sluta med förtyck och död. I den här byn har ondskan sin begynnelse i förtrycket i familjen med en straffande Gud som ledstjärna.

Förtrycket leder inte alltid till nazism, men det leder aldrig till något gott.

Christina Hygge