Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sydfranska pärlor

Sydfrankrike på sommaren – ett lantligt, idylliskt landskap, gult av ginst, blått av lavendel. Här odlas oliver, vin, persikor och solrosor på böljande fält mellan småstäder, bergsbyar, charmiga familjehotell och romantiska restauranger. Ett livsnjutarnas land med massor av smultronställen.

Annons

Holländaren Vincent van Gogh sökte sig till de sydfranska nejderna för ljusets och färgernas skull. I februari 1888 anlände han till Arles, där han bosatte sig i ett gult hus vid Place Lamartine. Han vandrade runt i omgivningarna med staffli, penslar och färger och målade för brinnande livet: blommande träd, sädesfält, stadsvyer och solrosor. Lokalbefolkningen betraktade honom som en alltmer egendomlig och förvirrad figur, inte minst efter att han hade skurit av sig ena örat och hamnat på hospital.

I dag är Arles, beläget knappt tio mil nordväst om Marseille, en vacker och behaglig stad med 50 000 invånare, rikt kultur- och folkliv, imponerande lämningar från romartiden, framförallt den mäktiga amfiteatern, och en genuin sydfransk atmosfär. Van Goghs ande finns kvar. På ett tiotal platser i staden har man, intill de motiv han brukade måla, satt upp reproduktioner av hans verk med förklarande texter.

Våren 1889 togs van Gogh in på ett nervhem i utkanten av Saint-Rémy-de-Provence, tre mil nordöst om Arles. Han fortsatte att måla: knotiga olivträd, stjärnhimlar, arbetande bönder, självporträtt. I maj 1890 skrevs han ut och reste norrut bara för att kort senare, vid 37 års ålder, ta livet av sig. Även i Saint-Rémy – med en pittoresk stadskärna med vindlande gator och små torg – kan man vandra i van Goghs fotspår och bland annat besöka Saint Paul de Mausole, det gamla klostret där han vårdades.

Högt på en klippa mellan Arles och Saint-Rémy syns den bedårande byn Les Baux de Provence med medeltida slottsruin och fina hantverksbutiker i gränderna. Ett smultronställe man inte bör missa.

40 mil längre västerut ligger det ganska glesbefolkade departementet Dordogne – ett grönt, bördigt, kuperat landskap som här och var övergår i branta kalkstensklippor som stupar ner mot de slingrande floderna Dordogne och Vézère. Sarlat med cirka 10 000 invånare är inte bara Dordognes vackraste stad utan också en av de charmfullaste småstäderna i hela Frankrike. Det känns som om tiden har stått stilla där. Visserligen har bebyggelsen i den gamla stadskärnan renoverats och rustats upp under senare år, men på ett ytterst varsamt sätt; det mesta är sig likt sedan 1700-talet. Mycket är betydligt äldre än så. Att strosa runt i Sarlat, med kvarter efter kvarter av ockrafärgade stenhus, är lite som att gå omkring i ett friluftsmuseum med arkitektur från medeltid och renässans.

På onsdags- och lördagsförmiddagarna är det marknad på Place de la Liberté och de omkringliggande gatorna. Då kan man botanisera bland diverse kulinariska specialiteter från Dordogne, såsom gåslever, tryffel, valnötter och jordgubbar.

Vid Dordognefloden, ungefär en mil rakt söder om Sarlat, har tre av Frankrikes mest måleriska byar samlats inom några kilometers avstånd. De har använts som miljö i åtskilliga filmer. På den norra flodstranden klättrar Beynac-et-Cazenac och La Roque-Gageac uppför branta bergväggar. På en klipphylla högt över den förstnämnda byn reser sig Le Château de Beynac – en mäktig borg från 1200-talet som med sina tinnar och torn tycks ha hämtats direkt ur riddarromanernas värld. Uppflugen på en kulle på den södra sidan om floden tronar det befästa samhället Domme med storslagen utsikt över nejden.

Till sist ett smultronställe i det sydöstra hörnet av Frankrike. På en klippspets mellan Nice och Monte Carlo ligger bergsbyn Èze village, likt ett örnnäste, på drygt 400 meters höjd över havet. Därifrån har man en fantastisk utsikt över stora delar av Rivieran. Ett virrvarr av smala, branta medeltida gränder slingrar sig upp mot en slottsruin, som omges av en botanisk trädgård.

Den svenske författaren prins Wilhelm (son till Gustaf V) upptäckte Èze på 1920-talet. I boken Sydfranskt beskriver han den fallfärdiga orten: ”Staden är i utdöende, dess förfall hemskt. Av örnboet på klippan har blivit ett ruggigt kråknäste.” Fast han uttryckte sig nog så där negativt för att få ha Èze i fred. Ty vid samma tid var han i färd med att köpa hus där, en hemlig idyll dit han kunde dra sig tillbaka med sin livskamrat, fransyskan Jeanne Tramcourt.

Egentligen var det först på 1950-talet som turister började söka sig till Èze. Restaurangen Chèvre d’Or öppnade 1953 och blev snart en succé. I dag är Château de la Chèvre d’Or ett av de lyxigaste, mest atmosfärrika etablissemangen längs Rivieran. Det har förgrenat sig i byn, de exklusiva hotellrummen är utspridda på olika håll i medeltidshusen. Dessutom har man Rivierans kanske bästa restaurang.

Numera stannar många turistbussar till i Èze. Fast i kvällningen förändras allt när gränderna töms på besökare. Det är en magisk upplevelse att i skymningen vandra runt i detta hänförande örnnäste, som tycks sväva fritt mellan himmel och hav.