Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Syrran tvingade mig att åka och jag slog mig fördärvad

/

Nej, han har ingen egenhändigt virkad mössa.
För att vara snowboardåkare är Andreas Jakobsson ovanligt "normal".
Men studentlägenheten vid Högskolan i Gävle har han inrett personligt, med tigermönstrat sängöverdrag, som matchar både egenhändigt gjorda tavlor, väggdekorationer och den inklädda teven.
Kanske känner han sig som en tiger?

Annons
Nog finns där en konstnärlig ådra.
Andreas har alltid gillat att måla och skulptera. Fast var det kommer ifrån vet han inte.
Mamma och pappa sysslade bara med orientering.
Jodå, han har också sprungit i skogen med karta och kompass och tävlat. Men när han var 16 år tog intresset för snowboard helt över.
Just nu får Andreas hålla sig på barmark.
Han tar sig fram med kryckor efter att ha brutit benet när han var i Les 2 Alps i Frankrike och tränade med landslaget för ett par veckor sedan.
Ytterligare några veckor får han släpa på det tunga gipset men till jul hoppas han vara i farten igen.

Hur gick det till när du bröt benet?
Det var vid det klassiska sista åket på träningen. Jag tänkte att jag skulle göra något riktigt bra till kvalet. Men hoppen där var litet dåligt byggda. Dom krävde mycket fart. Sen landade jag litet snett. Kroppen fortsatte att vrida sig medan brädan satt fast i snön. Så jag vred av benet. Jag är glad att det inte var ledbanden för då skulle jag vara borta hela säsongen.

Gjorde det ont?
Nej, faktiskt inte. Inte förrän benet började svälla. Jag blev ompysslad av en riktig alpdoktor, i stickad tröja. Han tog hand om mig och två andra, som också hade brutit benen, samtidigt. Det var nästan som en sekvens ur "Sällskapsresan".
Jag fick foten gipsad, men inför flygresan hem tog dom av det. Hemma i Sverige fick jag ett nytt, som gjorde mycket ondare. Det jag fick i Alperna var i lätt plast. Här hemma fick jag ett gips som är väldigt tungt och otympligt.

Snowboardtävlingar ser livsfarliga ut!
Jo, det är farligt. Men roligt på samma gång. Annars skulle jag inte hålla på med det.
Många gör sig illa men håller man sig bara på benen så är det ok.

Har folk slagit ihjäl sig?

Det har hänt, men mestadels i raviner. Det är sällan folk slår ihjäl sig. Däremot kan det bli ryggskador, nackskador och att man blir förlamad. Det är det som är den största skräcken.

När åkte du snowboard första gången?
Det är en historia för sig. Jag brukade åka slalom med min syster. Familjen har stuga i Tänndalen och där har vi åkt i alla år sen jag var liten. Så skulle vi åka snowboard, som jag inte alls var lika bra på. Då blev hon förbannad och tvingade med mig till de större backarna. Och där var det blankis. Jag slog mig fördärvad så dom fick mata mig på kvällen, borsta tänderna på mig och bära mig till sängen. Det var kanske litet onödigt. Då var jag elva år och syrran 14.

När började du åka skidor?

När jag var två år. Första gången hyrde dom skidor åt mig och jag var tokförbannad när vi lämnade tillbaka dom. Jag trodde de var mina och stod och grinade i ett och ett halvt dygn. Så jag började i tid. Men nu åker jag inte så ofta i Tänndalen längre. Mamma och pappa har skilt sig.

Skulle man inte bli en ny Ingemar Stenmark när du växte upp?
Det har inte varit aktuellt för mig. Vi är egentligen ingen alpin familj utan orienterare. Både mamma och pappa har varit svenska mästare och båda har varit landslagstränare och landslagslöpare. Så det är det jag har haft i blodet.

Hur bra var du på orientering?
Det gick bra, det får man nog säga. Jag kommer inte ihåg min bästa placering. Mest var det tävlingar i länet. Jag slutade när jag var 16-17 år. Då tog snowboard över helt.

Varför?
Jag vet faktiskt inte. Det handlade inte om att jag varit tvingad att springa som barn och nu hittade friheten. Men det var fritt, skönt och roligt. Och det är det fortfarande.

Vad är det som ger dig kicken?
Det är svårt att sätta fingret på det när man inte åker själv. Det är väl friheten att kunna göra vad man vill och hela tiden utvecklas. Kamratskapen är jätteviktig. Det hade inte varit något värt om man inte hade haft kompisar. Det är det som gör 90 procent av grejen. Man pushar varann till bättre hopp hela tiden.

Det sägs att det speciella med snowboard är att ni inte konkurrerar.
Man gläds lika mycket när en kompis vinner som om man själv skulle ha vunnit. Och pengamässigt, som det är nu kommer ofta åkarna överens om att dela på prispengarna helt och hållet. Nu är det ganska mycket pengar i de stora tävlingarna, som förra helgen i Globen. Då var det 200 000 eller 300 000 kronor. Genom att dela på vinstsumman blir det inte en pengagrej. Alla gör sitt bästa och vet att går det inte väl för mig så får alla lika mycket, i alla fall.

Det låter fantastiskt!
Ja, men jag tror att vi gräver vår egen grav där. Dom som går in med prispengar och sponsrar en tävling vill nog se en slutlig vinnare. Att de kan säga att den här killen vann våra pengar. Jag befarar att sponsorerna inte vill fortsätta att satsa pengar om vi hela tiden delar på dom. Det är min åsikt.

Hur kom det sig att du fortsatte med snowboard, efter den första upplevelsen?
Jag vet inte. Det vara bara så roligt. Och så annorlunda mot skidorna. Man hade åkt rakt fram hela tiden. Nu åkte man på sidan. Det blev så mycket nya möjligheter och utmaningar.

Hur gick du vidare?
Det var tävlingar vid Tänndalen ganska ofta. Eftersom man ändå var där kunde man lika gärna börja tävla. Och det gick bra. Första gången jag tävlade på riktigt var på ett öppet SM i Björnrike 1996. Då kom jag på 35:e plats, så det var inget vidare. Men sen har jag tävlat i Sverigecupen tills den försvann i fjol. Det är där jag är skolad.

Och nu går det riktigt bra.

Ja, i fjol vann jag världscupen i Tandådalen. Egentligen skulle jag inte vara med eftersom jag inte åkte i landslaget. Men jag fick vara med. Och det var min första riktigt stora internationella vinst. Det var kul.

Du visste inte att det var ett VM också?
Det var för att jag inte hade en tanke på att åka VM. Men då fick jag göra det. Men jag kvalade inte in efter försöken. Det var nog en av de största katastroftävlingar jag varit med på. De hade samlat allt till en arena, för publikens skull. Det innebar att vi fick samma landning som freestylehopparna, dom som åker skidor och gör en massa volter bakåt. De kräver jättebranta backar men för oss snowboardåkare blev det livsfarligt. Ingen kunde göra något ordentligt där. Det är synd att arenan ska behöva avgöra en tävling.

Och nu har du laddat inför en ny säsong!
Ja, och allt kändes bra. Jag har tränat jättemycket på gymet. Och till jul är jag tillbaka. Då blir det hårdkörning. Det kommer många nya sponsorer nu och då måste jag visa vad jag går för. Nu kommer pengarna och det är skönt. Det har varit rätt dyrt under åren som jag har tävlat. Så, en stor eloge till mina föräldrar som alltid har stöttat mig och hjälpt mig runt på tävlingar. Utan dom hade det inte gått alls. I Tandådalen vann jag 70 000 kronor, så det hjälpte fjolårets tävlande en hel del.

Hur många brädor har du?
Nu har jag tre. Jag avverkar kanske sex på en säsong, beroende på förhållandena. De senaste fyra åren har jag fått brädor av sponsorer, liksom kläder. Nu kan det kanske även bli åkarlön.

Vilken gren tävlar du i?
Big Air, vilket betyder stort hopp. Man ska hoppa och göra bra snurrar och grabs. Sen är det flera domare som dömer, både höjd, uthopp, landning, rotation och utförande. Andra grenar är Half pipe och nu kommer också en mix med både hopp och räcken. Det måste jag lära mig att åka bättre. Egentligen tycker jag att det är skateboard, men jag kan inte blunda för det längre. Det har blivit för stort.

Ni är akrobater!
Ja, det börjar nästan bli för mycket. Mer cirkus än själva snowboardkänslan. Det har domarna också börjat inse och dömer ner dom som bara göra låga hopp med mycket volter.

Ni lär vara speciella. Kör till exempel med hemvirkade mössor!
Jo, vi är speciella allihopa. Jag är en av de mer normala, mer lik gemene man. Det finns många extremfall, på gott och ont. Jag har aldrig känt att snowboardkulturen är det viktiga utan tänker mer på själva snowboardåkningen.

Det har blivit ett mode!
Ja, med jättestora kläder och hängiga brallor. Jag är inte så mycket för det, faktiskt.

Är det en speciell livsstil?
Jo, och när det gäller musik finns det två läger, ett som lyssnar på hårdrock och det andra på hip-hop. Det är inte så mycket disco och andra grejor. Jag lyssnar på båda stilarna, kanske litet mer hip-hop.

Hur hamnade du i Gävle?
Efter gymnasiet gjorde jag lumpen ett år i Östersund och sen sökte jag datautbildning och kom in i Gävle, som var mitt förstahandsval.

Och nu är du snart klar!
Inte riktigt än. Och jag vet inte om jag känner för att fullfölja heller, med tanke på hur Högskolan har misskött utbildningen. Jag ser ingen större mening. Vi hade tänkt stämma skolan för att få tillbaka pengarna som vi lånat av CSN. Vi pratade med en jurist, men han sa att det inte var värt att försöka. Då tänkte vi att alla i vår klass skulle vägra att bli examinerade. Skolan får mellan 200 000 och 300 000 kronor per examinerad elev, så med hela klassen på 45 personer skulle det bli ganska mycket pengar. Men det var kanske litet för radikalt, så det gör vi inte heller.

Vad var det värsta med utbildningen?
Hela administrationen och bristfälliga lärarkunskaper. Vi får tacka varann i klassen för det mesta har vi lärt oss av varann.

Vad blir man på utbildningen?
Man kan göra specialeffekter på film och teve, som monster i Gondzillafilmer. Eller bara klippa film, reportage, reklamfilmer, musikvideos, bli webdesigner, göra dataspel. Det finns mycket olika.

Vad vill du?
Som det känns nu vill jag jobba inom film eller teve, med specialeffekter, teckning, reklamfilmer, kanske tryckt reklam.

Du har också gjort en snowboardfilm.
Ja, tillsammans med Anders Rehn och Martin Hedlund. Vi filmade hela förra säsongen, främst i Kungsberg, Åre och Kläppen men även i Trysil och USA. Vi vill visa ungdomar att det finns bra åkning i Sverige och visa upp våra bästa snowboardanläggningar. Det var mycket mer jobb än vi hade räknat med. Hela sommaren har vi klippt. Filmen är på 28 minuter och den kan man köpa på speciella ställen, i Stockholm, över landet, i Gävle och Sandviken men även på vår hemsida. Om vi säljer alla filmer kommer vi att gå 50 000 plus.

Hur länge kan du hålla på och åka?
Bra många år till. På den här nivån kanske tills jag är 28 år och därefter ytterligare något år.

Vad drömmer du om?
Att åka så mycket och så bra snowboard som möjligt. Att få ett bra jobb. Men det måste vara i närheten av snö, annars blir jag tokig. Det är bra här, nära till Kungsberget. Man bor bra, både om man ska upp till fjällen och nära de större städerna. Gävle är inte så dumt. Jag trivs bra här.

KERSTIN MONK
Samtalar med människor varje söndag i GD
026-15 96 44
kerstin.monk@gd.se

Mer läsning

Annons