Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tack, Uggla för den biografin

Annons

Det är nog på sin plats att inleda med ett tack. Tack, Bengt Kristensson Uggla för att du pekat ut biografin som en spegel av det samhälle och det tänkande som format såväl den enskilda mänskan som de idéer som är del i slaget om verkligheten.

Under bokmässan i september detta år var högarna av biografier många och det kändes som att reklamtelevisionens sämsta estetik klivit in och motat ut livsbeskrivningar som är skrivna med ett såväl berättande som analytisk och tolkande språk.

Jag hade således fel.

Förlaget Symposion hade också i sin monter en hög med biografier och den högen var ” Gustaf Wingren – Människan och teologin” skriven av Bengt Kristensson Uggla.

Kristensson Uggla, introduktör av Paul Ricœurs tänkande, berättar sig genom Gustaf Wingrens (1910-2000) teologiska och mänskliga vandring på ett sätt som belyser sociala och andliga frågor på ett överraskande sätt, i en tolkande – hermeneutisk – tradition som bejakar dialog och dialektik: både materiellt och andligt, inte antingen eller.

Det är här biografin över Gustaf Wingren – så omtalad, konfronterande och konfliktbenägen under alla år som professor i Lund – träffar mig allra starkast i berättelsen om Wingrens möte och äktenskap med Greta Hofsten.

Även om skildringen av förra seklets kanske viktigaste svenska teologiska tänkare och resonemangen om den kristna trons form och innehåll och Wingren brottning kring frågor om skapelsen och kyrkans sätt att representera tron och de konflikter Wingren sökte sig till för att utforska predikans och därmed uttolkningens nödvändighet i nuet, är lysande, upplysande, så är det avsnittet om Greta Hofsten som får biografin att lyfta. Kanske beror detta på att jag under några år under första halvan av 70-talet träffade Hofsten i föreningsarbete och Kristensson Ugglas beskrivning av Hofstens smärtsamma och kärleksfulla tillvarobejakare stämmer väl med mina minnen och dagboksanteckningar.

Under våren 1976 hade Greta Hofsten varit riktigt skral och på styrelsemötet i FiB/K i slutet av mars är hon ännu inte alldeles pigg och en smula disträ. ”Greta kåserar om azalean och chokladasken hon fick av styrelsen när hon låg på serafen, delade sal med elva damer i den respektingivande åldern av 70-85 år” står det i dagboken och jag minns hur hon något år tidigare under paus i styrelsemötet kom och mildrade min förvåning inför den tuppfäktning som rådde runt bordet mellan enhetsfrontens mest namnkunniga företrädare.

Samma år som Wingren och Hofsten gifter sig, 1976, avgår Hofsten som ordförande i Folket i Bild/Kulturfront som hade sin årsstämma i Gävle i april.

Detta faktum gör att jag börjar leta i anteckningar från då och hittar bland annat en intervju med Hofsten i Arbetarbladet (24 april 1976). I dagboken har jag skrivit vad jag tyckt att Hofsten sagt i sitt inledningsanförande: ”Vi måste vara övertygande om att vi behövs. Folket har inga konjunkturer. Folket är den drivande kraften i historien. Vinden hårdnar med de skärpta motsättningarna. Vi bestämmer i det som sker, vår förening är en idealistisk förening och fyra år är ingen bragd, vi har knappt gnuggat sömnen ur ögonen.”

Greta Hofsten hade varit aktiv som både socialdemokrat och kommunist, men också saknat det andliga i det politiska arbetet.

Gustaf Wingren hade under 68-rörelsen inte berörts nämnvärt av det politiska och när de båda möts 1967 inleds ett samtal i samhälls- och trosfrågor som övergår i kärlek och de gifter sig i juni 1976.

Kristensson Uggla beskriver hur mötet och äktenskapet utvecklar nya sidor i Wingrens tänkande och skrivande, en förvandlingspraktik där en politisk radikalisering också får konsekvenser för frågor om tro och kyrkans politiska ansvar.

”Gustaf Wingren – Människan och teologin” är en biografi i en bildningstradition som med notapparat, personregister och litteraturlista också kommer att fungera väl i kursverksamhet på många håll där våra andliga och politiska böjelser och möjligheter undersöks och utvecklas.

Bengt Söderhäll