Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tafatt försök att skapa ny James Dean-effekt

Filmen börjar dramatiskt inne i en av New Yorks tunnelbanestationer, året är 1991. Mitt framför ögonen på sin nioåriga dotter skjuts en kvinna brutalt till döds av en ung rånarligist. Sen tas vi snabbt tio år framåt i tiden med två separata berättelser som överraskande snabbt faller samman.

Det handlar om två familjer som båda drabbats av en djup tragedi och som präglat relationerna. Den nu 19-åriga dottern, som bär med sig den fruktansvärda händelsen på t-banestationen, har en överbeskyddande och hårdför far som är polis och har kort stubin. Chris Cooper sätter verkligen karaktär på rollen.

Dottern Alyssa (Emelie de Ravin från ”Lost”) blir uppvaktad av en good-looking-guy och ljuv romantik uppstår. Denne Tyler är emotionellt störd, hemfallen åt grubbleri, sedan hans älskade storebror tagit livet av sig och det faktum att han är försummad av sin frånskilde far, en läskig bolagsdirektör (spelad av Brosnan, som klippt och skuren för rollen) som bildligen talat nått så högt man kan komma i New York vid den tiden, strax före 11 september.

Tyler tar i alla fall hand om sin lillasyster på alla sätt, ett gott hjärta som successivt smälter även för ljuva Alyssa med en Jodie Foster-liknande accent.

Det är en okej historia, inte utan spetsdramatik, men lite väl tempofattigt och smetigt emellanåt med klichébetonat pianoklink. Alltför mycket går ut på att framställa ”Twilight”-stjärnan Robert Pattinson som en ny James Dean och det tafatta försöket lider filmen av. Och det överraskande slutet är inte särskilt lyckat i sammanhanget.