Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tallbo öppnar med en sensation

Tallbo, Ecke Hedbergs charmiga konstnärshem i Kungsfors ovanför Järbo, öppnar säsongen i dag, lördag. Det är före pingst, ändå ett säkert sommartecken.

Annons

I år öppnar man med en riktig sensation. Det är Tallbostipendiaten som utses av Konstskolan i Gävle som svarar för den. I år är det Sofia Jakobsson, blott 20 år, som går andra årskursen. Vad månde bliva säger jag efter att som sista utställning i huvudbyggnadens två små kabinett ha sett hennes väl genomförda konstnärliga vision där hon förefaller ha satsat allt och ställt det på intet.

Det är en ruggig, stark sak. En animerad film bestående av 800 teckningar som visas med 9-25 bilder i sekunden och den handlar om hur fruktansvärt det går till i naturen, hur vi uppträder mot djuren. Titeln, ”I ett postapokalyptiskt Sverige finns inga rådjur” är med rätta ödesmättad.

Det handlar just om detta: Apokalypsen har redan varit här, den är förbi och vi vandrar med skamkänslor och fruktan i dess spår.

Så ser Sofia Jakobssons obönhörliga, ångestladdade och sköra vision ut. Och hon säger det själv: Jag känner rädsla och skam inför det som sker.

Ett stort monsterdjur med tomma ögon tuggar i sig allt som kommer i dess väg, särkilt rådjur. Stackars värnlösa hindar och rådjurskid som fridfullt betar i gläntorna har ingen chans att undkomma. De åker ner i det väldiga gapet. Glufs, glufs.

Det är mycket ovanligt att så unga konstnärer lyckas genomföra sin konstnärliga vision så konsekvent och kompromisslöst som Sofia Jakobsson gör.

Ofta blir det mer kommentarer av upprördhet än gestaltad upprördhet.

Det talas om något, men är inte. Något blir betecknat, men berör en inte riktigt.

Här är det tvärtom.

Vi får alltihop. Vi får upprördheten som gestaltad tanke och känsla. Den känns liksom självklar. Och vi blir starkt berörda.

Det är klart att i ljuset av ett så starkt berörande utspel blir övriga utställningar en smula bleka.

Men kontraster är förstås också bra. De berättar om hur olika vi kan se på konsten. Hur olika konstnärerna kan förhålla sig till den.

Lena Södercrantz i Galleri Uthuset målar glatt och flott i starka färger, och elegant stiliserade former. Glas i kantiga former, snitsiga porträtt.

Visst är det bra och säkert, men alltför spänningslöst. Det är svårt att låta bli att ställa sig frågan om hon vill något mer med sitt måleri än att behaga.

På loftet huserar Maria Forsling Jenke med sin keramik och sina objekt. Hon är originell och stark i sin konstnärliga vision. Hon vill något med sina objekt; vill berätta om en värld som inte så lätt låter sig förstås, full av absurda inslag som den är. För inte så länge sen ställde hon ut på Galleri K i Gävle och därifrån finns en hel del objekt med.

Men här finns också nya ting som är uppfordrande och ibland lite vitsiga, men inte ansträngt vitsiga.

I Timmerstugan nere vid vattnet ställer Kim Brundin ut bilder som passerat fotoshopen. ”Robot” är en kul serie illustrationer som skulle funka fint i en barnbok. ”Myten om Ariadne” är ett collageliknande verk med surrealistisk touch.

Till sist ställer Gullhedsskolans elever ut i Åstugan igen. Temat är kärlek. Outslitligt som bekant.