Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tallbosommaren öppnar med färgsprakande träd

/

Annons

Trädet står i centrum när Tallbo slår upp portarna för sommarens första utställningsperiod. Från veteranen Peter J Kautzky till skolklassen som ställer ut i Åstugan.

Peter J Kautzky visar, som vanligt höll jag på att skriva, motiv från Provence, men han har också hittat inspiration i närområdet. Gävles koloniområde och Testeboån. Han övertygar mig om att de lila björkarna inte är en konstnärlig frihet, utan att träden faktiskt får detta lila skimmer tidigt på våren.

Första delen av utställningen är det delvis en annan Kautzky än vad vi är vana att se, en mer naturalistisk Kautzky. Han hade en återkomst till den stilen, men det var kortvarigt, slår han fast. Synd, för det finns ett par fina naturskildringar här, i synnerhet ”Vass, vårvinter Eskön”. Nu vill han fortsätta utforska ett välbekant landskap, det som avslutar utställningen. En sagostad i blådunkel där träden kan ha vilken färg som helst, även om de också kan vara lila i verkligheten.

Jessica Bergström i Timmerstugan har också ett träd i lila, men hon har definitivt lämnat realismen. Färgerna har en öververklig styrka. En konstmotsvarighet till lyckopiller. I grunden är motiven vardagliga, men färgens intensitet gör vardagen till en fest som blir tämligen utmattande. Men även om jag instinktivt ställer mig skeptisk när jag först kommer in i Timmerstugan, växer ett par av dukarna när de får tid på sig att verka. Ramarna som vissa av målningarna har hängts i hör till den gamla, bastanta skolan – någonting som man väntar sig inne i huvudbyggnaden, där Ecke Hedbergs konst hänger (Tallbo är Ecke Hedbergs konstnärshem i Kungsfors, kanske bör tilläggas). Kontrasten blir rolig när det gubbtunga möter färgpaletten i ett flickrum.

Nytt för i år är att barnen som ställer ut i Åstugan kommer från Prosperitasskolan. De har också fastnat för träden, och tillsammans bildar de en hel skog intill vattnet som kluckar utanför.

Uppe på loftet väntar en ful fisk. Konstnärsparet Lena och Pär Ljusberg från Hälsingland ställer ut tillsammans, och det är den senare som står för de stora skulpturerna av fiskar, skitbaggar och gräshoppor. Festliga, men de kanske inte håller för en längre stunds begrundan. Kvaliteten är varierad i den gemensamma utställningen. Av det som jag tilltalas av, är det främst Lena Ljusbergs textilverk ”Ön”, ett skärgårdslandskap med en grafisk enkelhet som får mig att tänka på melankolin hos Tove Jansson.

Länsmuseet Gävleborg bidrar som vanligt med en utställning, där intendenten Ted Chikasha har valt ut verk ur museets samlingar kring ett tema. I år är det ”Upprörande konst?” Men jag ryggar inte direkt tillbaka i chock när jag kliver in i rummet. Olika saker upprör i olika tider. Det som döms ut som värdelöst ena dagen, hyllas som en guldklimp nästa. Kanske en tröst för förbisedda konstnärer i dag. I morgon är du ett geni. Utställningen får också en kritiker att hejda sig. Det är så lätt att missa briljans när man ser på konst med de gamla vanliga glasögonen.

Avslutningsvis en fråga: Detta kan väl omöjligt vara museets mest upprörande konst?

Annons