Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tänk på de anhöriga också

Annons

Med anledning av artiklar om vanvård på Gävle sjukhus vill jag berätta om en erfarenhet som jag bär med mig. Jag vaknade en natt av att hela sängen gungade. Det tog ett tag innan jag förstod vad det var – min man hade fått en kramp.

Det såg så otäckt ut, jag var verkligen jätterädd. Efter krampen var han medvetslös och ambulans fick tillkallas. Min man fick åka väg själv till akuten, kunde inte lämna våra två små barn hemma ensamma. Av chocken så kunde jag inte tänka klart, allt bara snurrade.

Mottagandet och bemötandet JAG fick på akuten är under all kritik. Efter att de första nödvändigaste behandlingarna och undersökningarna var gjorda så blev vi placerade utanför sköterskornas expedition. Tiden gick och jag var alldeles ensam med min oro. Min man hade flera små ryckningar medan vi var kvar på akuten, vid dessa kallade jag på sköterskorna. Vid ett tillfälle såg och hörde jag hur en av dem suckade. Jag satt på en stol bredvid min man. I min chock och förvirring hade jag åkt i väg mitt i natten utan någon varm jacka, så jag frös så jag skakade.

Ingen kom för att fråga hur jag mådde, ingen erbjöd en varm filt. Det kändes som om ingen brydde sig om att min man skulle dö. Tiden måste ha funnits, för genom fönstret till sköterskeexpedition såg jag tre stycken som skrattade och hade roligt.

Efter många timmar av oro fick jag nog. Nu får de förklara vad som händer. Jag gick in till expeditionen och frågade om de hade fått svar på de behandlingar och prover som de hade tagit. De svar jag fick gjorde mig nu i efterhand riktigt arg. Det var längesedan vi fick besked om att allt ser normalt ut, så vi väntar bara på att få klartecken för vilken avdelning din man ska läggas in på. Ingen hade meddelat mig detta. Hur många timmar jag hade oroat mig ”i onödan”?

Min man hamnade på morgonen på en vårdavdelning. Jag kände att jag hade alla antenner ute för att kontrollera allt, var mycket ledsen och besviken på det bemötandet, bristen på information och saknaden av empatisk förmåga hos personalen så jag bestämde att jag inte skulle tillåta några misstag från personalen. När vi kom gående (min man skjutsades i sin säng) så hände det som fick mig att slappna av och tro på att sjukvården kommer att göra allt som står i deras makt.

En av sjuksköterskorna sa direkt vid ankomsten på avdelningen: ”Nu får din man vänta på sitt rum ett tag, nu vill jag prata med dig.” Vi satt oss ner jag och sköterskan i fem minuter, under dessa minuter fick jag hela hennes uppmärksamhet. Jag grät och hon förstod min oro. Hon förklarade för mig vad som hade hänt min man och vad som kommer hända härnäst. Hon sa också att jag när som helst får ringa eller komma upp för att prata.

Efter vår pratstund så hade jag ett lugn inom mig som faktiskt smittade av sig på min man.

Jag vill uppmana chefen för division medicin att arbeta för att all personal verkligen ser anhöriga som en viktig del i helhet. Krasst kan man ju faktiskt se en besparing i att arbeta med anhörigstöd. I mitt fall så störde jag inte personalen en enda gång utöver de gånger som min man hade bokade besök.

MB

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare