Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tarantino är sig lik

Quentin Tarantino är en bohemisk regissör som kan dribbla och skruva bollarna som ingen annan. Han värjer sig heller inte för att ändra på historien, om så behövs som krydda till hans egensinniga skapande.

”Inglourious Basterds”, klart inspirerad av 60-talsfilmen ”Tolv fördömda män”, är sannerligen inget undantag på den tarantinska spelplanen. Här tas vi tillbaka till den mörkaste av alla tidsepoker, andra världskriget och svinen som ansåg sig tillhöra ”tredje riket”. Den värste av dem alla är SS-översten Hans ”Judejägaren” Lande, en läskig blodhund som anser sig kunna tänka som en jude emedan hans hakkorskollegor saknar sådana instinkter. ”Judejägaren” spelas av Christoph Waltz och får inte han en Oscar vid nästa gala blir jag ytterst förvånad. Hans växelvisa spel på linjen mellan artig, välartikulerad charmör och kallblodig mördare är filmens allra största behållning.

Inledande kapitlet (ja, Tarantino har valt att dela upp filmen ”chapter för chapter”) gör att man faller till föga direkt. ”Judejägaren” hälsar på hos en fransk mjölkbonde och dialogen vid köksbordet, där den obehaglige gästen bjuds på mjölk, är mästerligt. Under golvplankorna skakar en judisk familj och spänningen stegras successivt, något av ”Hemliga armén” i en betydligt högre division.

Shoshanna, en av döttrarna i familjen (utmärkt gestaltad av Mélanie Laurent) lyckas fly och hon dyker senare upp som biografägare i Paris med falsk identitet. Det är för övrigt i hennes lokaler som den slutliga uppgörelsen äger rum, då propagandaministern dr Joseph Goebbels premiärvisar en ny film med självaste Adolf Hitler på plats i VIP-logen.

Det finns åtskilligt, både obehagligt och komiskt, att ta till sig under filmens 152 minuter. Det som dominrerar är dialogen och den som ogillar utdragna scener kan möjligen bli otålig, men eftersom det handlar om skådespeleri av hög klass gör det inget att det är mindre action. Därmed inte sagt att de tarantinskt patenterade våldsamheterna, ruggigt obehagliga ibland, saknas.

Brad Pitt är löjtnant Aldo Reine, ledaren av The Basterds, den amerikansk-judiska specialstyrkan som skalperar nazister på löpande band. Man skulle kunna tro att Brad Pitt är filmens stora stjärna, men för mig framstår han som en besvikelse och är en belastning med sin trötssamt breda sydstatsdialekt och ytliga spel. Rent komiskt är det när Pitt ikläder sig rollen som italienare på nazisternas filmfest, en karikatyr som får hans överspel att gå helt överstyr.

Tarantinos nya håller måttet, minst sagt, och på plussidan finns även den utmärkta musiken, från ledmotivet med klar koppling till 60-talets italienska västernfilmer till David Bowie.