Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att nypa bebisar och annat hemligt

/
  • Folkteaterns föreställning ”Hemligheter” bygger på de medverkandes – Cecilia Wernesten, Per Westrin och Aja Rodas – egna minnen av mellanstadietiden och barndomens hemligheter.
  • I Folkteaterns nya föreställning ”Hemligheter” samsas apskutt med jobbiga hemligheter. Aja ­Rodas är en av de som berättar sina hemligheter.

Annons

”Slog du verkligen bebisar? Är det sant?”

Efter några konkret tekniska frågor från fyrorna och sexorna på Gäverängeskolan i Ockelbo efter världspremiären på Folkteaterns ”Hemligheter” i deras gympasal i går är det någon som bara måste fråga.

Aja Rodas har i en sekvens av föreställningen berättat hur hon stod och spanade mot mataffären utanför lägenheten där hon bodde som femåring och när mammorna lämnat sovande bebisar i vagn utanför gick hon dit och slog dem, ville stanna så hon kunde nypa också, men vågade inte utan sprang och gömde sig bakom ett hörn och såg hur mamman kom ut och tröstade den skrikande bebisen.

Ja, det är sant. Aja Rodas försäkrar dock att hon slutat slå små barn nu, och förklarar att hon inte riktigt vet varför hon gjorde det.

Men vilken hemlighet det är. En sån som man kanske nästan hade dött om man hade behövt berätta. Eller så var det helt nödvändigt att säga det, bara så där.

Det är i de medverkande skådespelarnas egna hemligheter som föreställningen ”Hemligheter” tar sitt avstamp, i skådespelarnas egen barndom och, inte minst, i deras egen mellanstadietid och det är inte bara titeln som får mig att associera till Barbro Lindgrens dagböcker (”Jättehemligt”, ”Världshemligt” och ”Bladen brinner”) utan också detta att ta hemligheterna på allvar – och ändå våga berätta om dem.

Cecilia Wernesten har gömt sina hemligheter i skogen, på vägen dit låtsas hon att hon är sportstjärnor, superhjältar, och så ljuger hon, hela tiden hittar hon på. Och snattar.

Den ena hemligheten efter den andra visas upp, gestaltade med poetisk lekfullhet där på scenen, med hjälp av ett par trälådor och ibland masker, följsamt ackompanjerade av Per Westrins loopade cello och cajon (en sådan där trumlåda som man sitter på och spelar), musiken blir den röda tråden genom föreställningen. De medverkandes helvita, lite stela kläder – shorts, kjol, huvtröja, t-shirt – blir som projektionsytor för vilken tid man vill. Det kan vara nu, det kan vara för 40 år sedan. Och det glittrande draperiet, som först döljs av ett svart draperi, skapar känslan av ett lite magiskt, varför inte hemligt, rum.

Och därinne är det både roligt, som när skådespelarna far runt som apor eller när Cecilia Wernesten försöker sjunka genom jorden och grimaserar, och allvarligt, som när Aja Rodas besöker pappan i fängelset.

Det blir som alldeles självklart att dessa hemligheter formar oss, och påverkar omvärlden och vår syn på den – tydliggjort inte minst när kompisgängets dynamik förvandlas till fysik och planeter som attraherar och stöter bort varandra.

”Ljög du verkligen så där mycket?” undrar en annan elev där efter föreställningen och får ett jakande svar.

”Men blev din katt verkligen sushi?”

”Nej, det hittade jag bara på nu”, säger Cecilia Wernesten.

För i hemligheterna bor fantasin också, helt klart.

Lisa Pehrsdotter

Mer läsning

Annons