Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Humorbortfall

/
  • Bara regn här: Martin Pareto, Alexandra Zetterberg Ehn, Mats Jäderlund, Görgen Antonsson, Björn Johansson, Anna Andersson och Arabella Lyons i Folketeaterns nya föreställning Dagar av sol och regn.

Folkteaterns nya föreställning "Dagar av sol och regn" bygger på berättelser av neurologen Oliver Sacks om människor med neurologiska diagnoser.

Genom föreställningen går "bortfall" som ett mantra och sorgen är stor, skriver Sanna Wikström som saknar ett mer drastiskt anslag.

Annons

Birgitta Egerbladhs förra föreställning på Folkteatern "Kom ta min hand" växte ur Shakespeares sonetter och var så enastående att jublet i bröstet inte visste några gränser.

Jag kallade den för underverk i recensionen från premiären i Gasklockorna.

Nya "Dagar av sol och regn" börjar och slutar i förlusten, i sorgen, och visar sig vara något helt annat trots att den byggts med samma ensemble, utifrån samma tankar om textfragment, improvisation och hela det exempellösa egerbladhska rörelseregistret – drastiskt, distinkt, skämmigt, poetiskt – satt i skådespelarna.

Jämförelsen blir ofrånkomlig. Trots att jag försöker skaka den av mig, trots att jag inte vill ha en "Kom ta min hand II". Vad är det som händer här, tänker jag som också minns hennes fantastiska dansteater ”Händelser i hemmet” från 2003. Hon uppfann ju dansteatern!

Nu har hon borrat ner sig i neurologen Oliver Sacks bok "Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt". Här finns Herr G med ett mycket kort minne, Natasha K som märkt en sagolik "förändring", Fru S som förlorat föreställningen om "vänster" och Doktor P som bara kan klä på sig när han sjunger. Fall i Sacks bok. De låter ju som mer än intressanta karaktärer på scen. Men deras berättelser landar endast fläckvis, det absurda som borde finnas i att förväxla sin hustru med en hatt griper aldrig tag.

Är det neurologen Sacks ord (?) som inte duger till att gestaltas, kokas ner och göras bevingade från scenen? Behövs det en Shakespeare för det? Naturligtvis inte. Titta bara på humorgruppen Klungan, vilkas texter Birgitta Egerbladh också gjort minnesvärda föreställningar av.

Men den dynamik jag förknippar med Egerbladh, det kittlande spår hon och endast hon behärskar mitt i tillvarons allvarsamma komik uppstår aldrig här. Eller ytterst sällan, det faller mellan eller bredvid rörelserna. Blir mer av stiliserad sorg, alltför lätt klädd i ord. Endast stundtals sitter minnet i kroppen och det finns scener som är små pärlor, förstås, som Anna Anderssons plötsliga bibliotekshatare, en vildsint bordsorkester och en zen-liknande pardans där Arabella Lyons får agera rebell.

Ett scenbygge kring den sköra, sorglustiga uppenbarelsen människan behöver en språkdräkt vi kan tro på – och låta oss överraskas av. Gång på gång. Här hängs den oftare upp på självklarheter. Har det med "neurologins favoritord bortfall", det går som ett mantra genom föreställningen, att göra? Står mina självklarheter för det vi förlorade? Kommer vårdens anställda, de verkliga proffsen och hjältarna, att känna igen äktheten här?

Mot slutet drabbas vi, då den fantastiska ensemblen reciterar ur både Aischylos "Agamemnon" och Euripides "Trojanskorna".

Men jag blir inte såld. Det gör mig lite bekymrad.

Sanna Wikström

Folkteatern i Gävleborg:

Dagar av sol och regn

Regi, koreografi, musik: Birgitta Egerbladh

Medverkande: Anna Andersson, Görgen Antonsson, Björn Johansson, Mats Jäderlund, Arabella Lyons, Martin Pareto, Alexandra Zetterberg Ehn

Dramaturg: Marie Persson Hedenius

Scenografi: Katrin Brännström

Kostym: Annsofi Nyberg

Ljusdesign: Kerstin Weimers

Mask: Janina Rolfart

Mer läsning

Annons