Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Magnifikt tejpad Kritcirkel på Folkteatern

/

Gamle Brecht är ute och vandrar på scenerna i gen. Det har han ju alltid gjort, i vår tid och nu går han igen.

Annons

Går Igen alltså. Inte så konstigt. Och inte för att han skulle kunna erbjuda någon hållbar ideologi för oss som sett dem alla uträknade för länge sen. Vem skulle längre lockas av något så urvattnat och totalitärt som en förverkligad marxism?

Nej, jag tror Brechts lockelse inte alls ligger i vad han har att säga. Utan hur han säger det i sin teater.

Hans dramaturgi är full av finurligheter, vändpunkter, hisnande, oväntade brytningar. Det där med ”verfremdung” inte att förglömma. Att skådespelarna plötsligt kan ställa sig och se på scenen liksom från sidan. Markera att det här som sker på scenen inte är på riktigt, men ändå. Mer exempel på vad som kan ske inom oss. Reflektioner, förklaringar. Inte illusion. Men märk väl: Det sker alltid med den humor som föds ur distansen.

I sin människoskildring kunde Brecht därtill – och det är inte minst viktigt – ge plats för demonin. Tänk på Mackie Kniven, tänk på Sjörövar-Jenny i ”Tolvskillingsoperan”, eller Mor Courage envist trampande i trettioåriga kriget. Och hur väl minns jag inte Toivo Pawlo som en magisk Galilei i Alf Sjöbergs uppsättning på Dramaten i mitten på sjuttiotalet. Eller Lena Granhagens gestaltning av Den goda människan på Stadsteatern några år tidigare. För oss som var unga då framstår den ännu i ett förklarat ljus.

Nu ser jag åter Brecht hos Folkteatern. Det har ju blivit några stycken genom åren; Oskarsons ”Den goda människan” – i bur! – på Gävle teater, ”Mahagonny” med Tomas di Leva och ”Den kaukasiska kritcirkeln” under Fembros tid från ett lastbilsflak på Berget i Söderhamn. Nu samma ”Kritcirkel” men i en helt annan och väsensskild uppsättning med premiär på lördagskvällen i ett blåsigt Bergsjö i vackra Norrhälsingland.

En magnifik uppsättning, ska jag säga på en gång. Rolig och allvarsam på en och samma gång, som alltid hos Brecht. Och så full av infall, träffsäkra kvickheter, förunderliga finurligheter.

Det är som om regissören Pontus Stenshäll inte brytt sig ett smack om den helt akademiska seminariefrågan om hur man ska ”förhålla sig till Brecht”. Stenshäll tar i stället tag i texten, lättsamt och allvarligt men aldrig tungt, och spelar den. Helt respektfullt, utan sidoblickar på traditionen, utan tanke på att loda efter vad Brecht, möjligen, kunde tänkas mena.

Det har frigjort hela föreställningen, gett den färg och skimmer så att tältet som den spelas i här i Bergsjö Folkets Park ser ut att vilja lyfta. Och då inte bara av vinden som är hård och vass där utanför utan av spelet. Ensemblen känns närmast gudabenådad. Den är lössläppt, full i skratt och samtidigt sträng. Här finns sång och musikinslag som alltid hos Brecht och hur väl förvaltas inte det. Sången skrovlig, liksom på tvärs, hos Alexandra Zetterberg Ehn, men hur väl hörs den inte! Och sången korsbefruktas av moderna tongångar för här får inte bara Paul Dessau råda. Det är kul!

Scenografin, också den signerad Pontus Stenshäll och det magiskt skiftande ljuset hjälper till att frigöra dramat. Dunkar i plast kan på en scen stiliseras till sängar, täcken, dörrar, väggar, som får fara och flyga så det står lustiga till. Det här är en ytterst rörlig uppsättning, man springer mer än går.

Barnet som är dramats motor som det står strid omkring är tecknad i en helt bedårande mask. När man ser hans uppspärrade blick smälter man nästan ner till tårar. Och barnen i början som från filminslag får reflektera över livet, kärleken och döden ger föreställningen en lika genial som avväpnande start. Då var mitt öga åtminstone inte torrt.

Och ensemblen… Ja, Herregud! i vilken form den var/är. Så snabbt den spelar. Suveräna små porträtt med en detaljskärpa man sällan ser. Anna Andersson, hon som tar hand om barnet och slåss för det är så där självklart övertygande som vi har vant oss vid. Men det finns här något extra. Något, vad ska jag säga… omsorgsfullt: det där att aldrig lämna karaktären i sticket. Vara henne, genom sorg, glädje, bedrövelse.

Mats Jäderlund som den lokale domaren. Det är en härlig roll och Jäderlund tar ut alla svängar – utan att för den skull förlora fokus. jag satt och småhoppade av förtjusning, fnissade mig igenom hans domstolförhandlingar. Fniss förresten… jag kvävde gapskrattet många gånger.

Ett annat suveränt mästerstycke är Martin Paretos förfärdigande av den där kritcirkeln som han gör i… tejp! Krokigare cirkel såg man sällan…

Så där är det över lag. Man liksom improviserar sig fram, tejpar ihop delarna med hjälp av magi, humor, massor av humor och skådespelare på topp: Björn Johansson, Arabella Lyons Krister Lindgren, Peter Mörlin, Aja Rodfas, ja alla springer och hoppar och musikerna stöttar där under. Och maskerna, maskerna! Jag säger bara det. Vilka gestalter det blir! Hur jag skrattade och hur det värmde i denna kylslagna Bergsjö Folkets Park. Var ni än befinner er i länet: missa inte den Kaukasiskt tejpade cirkeln när den dyker upp nära er!

Björn Widegren

Mer läsning

Annons