Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Missa inte Norén i Gävle i kväll

/

Annons

Noréndags i dag i Gävle. Känns nästan högtidligt. Särskilt som det är den tidige Norén som spelas. Den stora klassikern, med den vackraste av titlar, ”Natten är dagens mor”, ett citat Norén snott från 1800-talsskalden Stagnelius. Den blev hans stora genombrott som dramatiker när den gavs första gången 1982.

Jag minns från de där åren att Norén inte verkade stå så högt i kurs på den Folkteater som just startat. Det var väl, då som nu, lite konkurrens om platsen för det som var nyskapande, kan jag tänka.

Nu har vi ju sett Norén i Gävle ändå under årens lopp, men då på Gävle teater i uppsättningar för turnébruk, i teaterföreningens utbud. Jag har sett både någon ”årstidspjäs” och den sene Norén av modell post sju tre (alltså dramatiken efter det famösa som hände Norén och Riksteatern i och med Malexander).

Och även den från Dalateatern som i kväll gästar Folkteatern är en turnerande historia. Jag misstänker att vi med de nya, större ”regionerna” kommer att få se mycket mer av den varan i framtiden.

Och så inträffar det att jag är bortrest just den kväll det är Noréndags i Gävle. Därför bestämde jag mig för en Dalatripp för att se vad jag annars skulle ha missat. I onsdags var jag således i Falun och såg dagens föreställning. Salongen var utsåld så jag fick plats längst upp bredvid tekniken. En fascinerande upplevelse. Intressant på många sätt.

Överblicken var gudomlig även om avståndet till händelserna på scenen var lite i större än jag är van vid. Men den gavs på Dalateaterns lilla scen så det gick ändå bra. Jag hade rejält utrymme med bord framför mig och allt. Plus en trevlig tekniker bredvid mig.

Och det bästa av allt: Det var en alldeles utmärkt föreställning jag såg. Genomarbetad, mörk, ja svart, med lysande skådespelarinsatser på alla håll.

Pjäsen är ju lätt självbiografisk med sina interiörer från den skånska landsbygdens landsortshotell där 50-talssomrarna flimrar förbi. I pjäsen en hård, tuff uppväxt, för den yngste, känslige och poetiske sonen David. Fadern super, modern är dominant, brodern en förtryckare. Miljön, den mentala således liksom karg.

Det är mycket, mycket mörkt här.

Dramat kan tyckas handla om missbruk. Fadern super ju så visst är det så.

Framförallt visar pjäsen hur beroende alla familjemedlemmarna, alltså hela familjen blir av detta missbruk. Allt kretsar kring det. Hur mår pappa i dag?

Ungefär som i ”Lång dags färd mot natt” där mammans missbruk och sonens tbc blir det allt handlar om i den O’neillska familjen. Hur mår mor i dag? Hur är det med den yngste sonens hosta?

Och just ”Lång dags färd...” som efter urpremiären på Dramaten 1956 låg kvar i repertoar i flera år har ju påverkat Norén mer än någon annan teater. Här såg han sin egen familj, och sin kommande dramatik i utkast. Han lär enligt legenden också ha hunnit se den i sina tonår på Dramatens scen.

Jag har sett en hel del ”Nätter” både i tv och på scenen. Senast var det nog den på Stockholms stadsteater där man på en och samma dag gav både ”Natten...” och uppföljaren ”Kaos är granne med Gud – ännu ett Stagneliuslån ur samma dikt.

Men jag kan faktiskt inte påminna mig en så stark och genomtänkt uppsättning som Dalateaterns.

Mycket beror det på att den lite mastiga pjäsen har bantats ned med mer än en timme, kanske en och en halv eller till och med mer. Jag tycker att pjäsen vunnit på det. Det kan annars bli lite väl mycket ibland. Om inte segt så tar man om så ofta. Naturligtvis för att visa på hopplösheten. Dalateatern tar fram den ändå.

Lite risk finns väl att man spelar den som en fallstudie i vad missbruk leder till. Ett slags tolkning i sociala termer. Det finns tendenser till det i programbladet, men faktiskt inte på scenen.

Man har nämligen inte glömt att till Noréns styrka hör att han alltid är existentiell.

Det är svårt att leva ibland. Även utan missbruk.

Natten är kall men den föder också dagen. Och däri ligger hoppet. Liksom att Gud är granne med kaos. Tätt, tätt intill katastrofen kan hjälpen, eller insikten, finnas. Det lärde oss Stagnelius och det lär oss Norén

Vad Norén säger oss är att nere på tillvarons botten där allt gått sönder och alla tågen gått finns en annan sorts början, skymtar kanske till sist en lösning.

I Åsa Ekberg Kentros gripande regi löser Dalateatern det fint när hon i slutscenen låter alla i familjen trängas hopslingrade på samma säng

Allt medan dagen gryr.

Så missa nu inte Hugo Emretssons, Susanne Hellströms, Yngve Sundéns och Joel Torstenssons fina ensemblespel

Det är en tuff föreställning. Inget snack om den saken. Ni får följa med på en resa mot botten. Men jag garanterar er att ni går stärkta därifrån.

Annons